Jag gräver. K rensar gårdagens hemforslade hinkar med lingon. Det är fint väder. Höstfint. Skönt ute i solen. Kallt i skuggan. Man vill vara ute. Njuter av det. Passar på. Gräva är OK. Men en programmerarkropp skriker såklart. Underligt vore det annars. Men en bit blir det i alla fall. Det som skall bli min grav. Japp, eller möjligen starten på ett växthus.
Lingonberg bjöd på skön utsikt och lingon igår. Samma berg vi hämtar råmaterial till saft och sylt från under några år nu. Farfars och farfarsfars och farfarfarfars berg. Det känns gott det också på något sätt. Man gläds såklart över den här rikedomen. Mängden bär. Tackar lingonplantorna men kommer på att det här är ju precis tvärt om. Det är dom som skall tacka mig. Hela den där listen med växter och bär handlar ju om att suckers som jag och K och fåglarna, björnarna och alla andra djur kommer och tar för sig av de där bären. Sen sprider frön. Vi är helt enkelt fullständigt lurade. Använda bara, som slavar för att växterna skall kunna överleva. Vadå vi skapelsens krona? Slaves we are.
Men jag har inga problem med det där. Vi är en del i det stora varenda kotte av oss. Jag har aldrig ansett mig vara herre över en enda annan levande varelse. Näpp.
Nu söndag då alltså. Dags att börja jobba. Imorgon Hudiksvall. Det finns väl ingen som vill åka till sjukhus. Eller finns det? Men datortomografen väntar på just mig. En hel dag förstörd då alltså. För även om jag har en tid på eftermiddagen så kommer jag bara att gå och vänta och inte få ett endaste dugg gjort fram till dess. Det är löjligt men jag fungerar så. Behöver fri sikt framåt för att kunna dyka ner i något. Ser jag ett hinder så koncentrerar jag mig på att ta mig över det först. Men det finns ju fler dagar under en vecka. Jag skall inte klaga. Verkligen inte.Får dyka ner en annan dag.
Bunkrade för en månad är vi. Som brukligt varje månad blev det en tur österut. Svårt att tänka sig hur vi skulle kunna bo kvar här utan den. Men det är klart. Det mesta går. När man står inför ett faktum så anpassar man sig.
När man köper lök, morötter och annat i en vanlig mataffär för 3.90 så fattar vem som helst att det är kört med att odla eget. Vi fyller på. Det vi saknar just nu är en bra potatisleverantör och en sojabönsleverantör som kan sälja säckar. Potatis hoppas jag vi löser under året. Sojabönorna får vi jobba lite på. Men sen så, då får det bli biffixarhelg i köket. Tillverkning och sen infrysning en mass. Höstgöra.
Temperaturer som kryper under sex grader redan där ute. Då har solen inte gått ner ännu. Så frost inatt. Helt säkert. Fanns antydan till frost rean i morse. Men vi som bor här på en kulle bor här för att vi vet att frosten slår till senare här än nere i dalgångarna. Finnbosättningarna visste det där. Vi lärde oss. En del av oss. Vår södersida är en helt annan växtzon än vad som gäller för grannar och för norrsidan av huset. Där står oxeln och eken såklart. Eken som rådjuren såklart redan har hunnit ge sig på. Så förbannat tråkigt. Men nu har den i alla fall blivit så grov att jag är ganska säker på att den kommer att klara sig på sikt. Men det är svårt att vara träd här och i början av sitt liv. I alla fall om man är en utböling. De rannsakas alltid först. Men oxeln har redan passerat allt det där. Sträcker sig mot himlen med stoltheten hos ett i Sörmland uppvuxet träd som rövades bort av Hälsingar som råkade stanna och fika just där det där trädet, som då var en liten buske, växte.
Fast nu arbeta. Det finns en lycka i det. Att skapa sitt eget. Tro på det. Fast det såklart bör framgå för vem som helst som läst mina ord här på bloggen att också jag tvivlar. Som vem som helst annars med någon slags självinsikt kvar såklart tvivlar ibland. Konstigt vore det väl annars. Men det torde också framgå att jag ändå vandrar på min väg framåt. Steg för steg. Precis som när jag gräver den där gropen där ute. Bara det kräver jag respekt för. Sen, i allt annat, får nu tycka vad ni vill om mig.