Jag åker mot solnedgången. Höstsol. Lågt stående sol. Men visst är jag hjälten som färdas västerut. Det är bara hästen som är utbytt mot en röd Renault. Jodå. det finns riktiga hästar. Varje hage efter vägen har fem. Tiden är sådan nu. Hästarna står i hagen och tuggar medans vi cowboys far västerut mot solnedgången i våra vrålåk. Nåja…
Jodå, datortomograferad. Det går snabbt att snitta upp folk nu för tiden. En axel är ingen konst. Trevlig personal. Vänligt bemötande. Ett jävla väsen och några turer fram och tillbaks i hjulet så är allt klart. Tack och hej. Nittio procent resa, sju procent väntan och tre procent datortomograf.
“Dator” det fattar man ju. “Graf” med. Men “Tomo”. Man får Googla.
Och
Tomography – a method of producing a three-dimensional image of the internal structures of a solid object (as the human body or the earth) by the observation and recording of the differences in the effects on the passage of waves of energy impinging on those structures.
jaha, det visste man ju. Men Tomo?
Tomo – Greek tomos section.
Ja så lärde man sig något idag med. Liksom. Fan var jag älskar “liksom”. Jaha märks det?
Men västerut alltså. Hemåt. Men det skall handlas också först. Grönsaker för 3:80 på Coop. Ett paradisläge för en vegetarian. Så det inhandlas. Cheddar till halva priset spontanköps. Dyrt men värt varenda spänn när det är halva priset. Men Majsbröd finns inte här. Men på ICA. Så dir och shoppa lite också. Tar lite burkar för K’s äppelmosprojekt. Sen klar. Hemåt. Mot solnedgången då alltså. Jag en cowboy.
Lågt stående höstsol fodrar solglasögon. Om man inte vill åka ner i diket med en rasande fart. Så jag blir coolare än vad en ocool gubbe normalt är när jag brummar fram där efter vägar som bilen kan utan och innan och själv hittar fram efter. Utom då i kurvor där den har solen i ögonen.
Men Hudiksvall. En av, hur många småstäder finns det nu i Sverige? Google, google, google,….. 141 tydligen. Så Hudiksvall, en av 141 småstäder i Sverige. Litet. Trivsamt. Ja och man ser på människorna att de är stadsmänniskor i Hudiksvall likaväl som man ser det i Stockholm. Man klär sig på ett annat sätt. Åker i andra bilar. Har andra frisyrer. Lite tuffare än oss här ute i skogen tycker jag nog. Japp. Mindre blåblus och pylsbrallor. Mer modemedvetet. Jag antar att de direkt ser på mig att jag kommer utifrån skogen. Jag kan hur som helst inte låta bli att betrakta dem förundrat. Som om de var av en annan typ än vad jag är. En del undrar nog över min nyfikenhet. Blir lite rädda. “Vad är det där för galning?” Men jag kan inte hjälpa det. Jag skulle vilja höra deras historier. Allas historier. Höra deras hemligheter. Höra deras drömmar. Ja och VARFÖR I HELVETE ÄR MAN DÅ PROGRAMMERARE????
Ja antagligen för att slippa människorna. Så jävla roliga är de ändå inte. Det är bara när man kan krypa under skinnet på dem, få dem att öppna sig, som de blir riktigt intressanta. Det där försiktigt sociala gnussandet människor emellan är bara tidsspillan. Så jag fantiserar ihop deras liv istället. Snabbast och bäst så.
Men hemåt alltså. Det som tar sin tid. Det finns fartkameror och som sagt en bländande lågt stående höstsol. Men hemma till slut. Parkerad. Matad. Med både blomkål och med Rapport. Nu arbetandes igen. Ja i alla fall snart. Hur det blir med axeln får jag veta om en vecka. Telefonkonferens. Modernt. Effektivt. Ett stadshittepå. Men gillar det. Alltså. Liksom.