Efter en intensiv förmiddag och tidig eftermiddag, ebb. Kraftebb. Måste stanna upp lite. Ladda om. Det är mycket dag kvar för pengarna. Så Aftonbladet, Ljusdalsposten, Facebook. Gladare blir man inte av någon av dem. Fast firmafacebook. Den personliga är avaktiverad. Men den aktiverades av sig själv igår. Utan det där aktiveringsmailet dessutom. Byter lösenord och avaktiverar igen. Inte redo för det där. Firmafacebook’en är en annan sak. För annonserna. För butiksuppdateringarna.
Uppdaterar hårdvaran i frysen. Hittar några konstigheter, det går inte att kalla dem buggar, nej inte så allvarligt. Men det skall inte vara sådär. Idiotsäkerhet är jag ute efter. Nackdelen med att köra egna system. Man har ingen att svära på när saker inte fungerar som de skall. “Jävla Microsoft!!!”, “Förbannade Spotifyprogrammeraridioter!”, “Googlenollor!”, tjänar liksom inget till. Man får stå sitt kast. Fixa eller dö. Ja möjligen lida då. Om man inte orkar fixa.
Fast Spotify’s PC klient är ett riktigt lågvattenmärke. Är detta vad Sveriges programmerarelit lyckas prestera borde man gråta. Säga vad man vill, Microsoft kunde (och kan) i alla fall göra saker som snurrar och gör det med lätthet. Man ansträngde sig. Testade ui/ux. Lyssnade med stora öron. Många andra gör det med. Men tydligen inte “Sveriges bästa programmerare”. De har små öron. Kanske inga alls. Bara speglar och stora ögon som tittar in i dem. Kanske…
Tobbe laserskärare tittar förbi tidigt. Det vanliga pratet. Han hämtar upp grejer och drar vidare mot Jämtland. Så nu har jag träffat en levande människa i oktober. Jippie. Årskvoten fylld. Man får hålla sig undan från och med nu.
Att känna en person som har en laserskärare är ett plus.
Borde fakturera. Skall fakturera. En av dagens punkter. Får bli ikväll. Jag väntar i alla fall inte två månader innan jag får iväg de där breven. Alltid något. Småsummor. Men av småsummor byggs landet. Ja det är väl småfolket som är det egentliga ursprunget tills landsbyggandet såklart. Men idag, i den nya tiden, vil lever ju i framtiden, så skiter vi i människorna och riktar in oss på pengarna. Alltid.
På landsbygden säljer man vad som helst för ett jobb. Eller virtuella jobb Det är alltid innan satsningen det blir jobb. Aldrig efter. Då är inte ens projektledaren anträffbar.
Ja och det pågår det där. Som en karusell. Om och om igen. Sälj ut. Billigt. Det enda vi har. Som att skjuta finälgarna och spara de svaga. Som om de verkligen förde vidare gener till en frisk älgstam när de sitter fastspikade på väggarna.
Vi luras varje gång. Vill så gärna tro.
Jag blundar. Borde plock fram dynamit och handgranater. Bli motståndsman. Men kan inte missunna de sinnessvaga deras tindrande “nu-kommer-det-pengar-och-jobb-ögon”. Bidar min tid.
Men visst är det lite högvatten i antågande? Nog känns det så ändå? Jodå. Hejdå!