Så fredag. Igen. Japp. Det var som igår den förra var. Några sekunder sen det var måndag. Ja och inte har man hunnit en tiondel av vad man trodde man skulle hinna den här veckan, då, när man kom ner till kontoret sugen på att sätta igång på måndag morgon. Som vanligt alltså. Som vilken vecka som helst. Nu-för-tiden.
Men man har i alla fall inte tråkigt. Alltid något.
Men intensivt utvecklande har det varit. Full fart. Som när livet är som bäst. Se där en fördel med hösten. Gråmulna dagar främjar både arbetslust och kreativitet. Höstkreativiteten är över mig. Fast egentligen. Vem behöver den i Los? I Ljusdal? I Hälsingland? Fast så får man inte tänka. Man får låtsas att kreativitet är en positiv egenskap också här. För låtsas kan man ju alltid. Vad det nu skal tjäna till?
Men man får nöja sig. Ser fram emot kvällen. Vila. Soffan. TV-serier eller en film. Pizza tror jag. Mer än man är värd egentligen.
Med lite tur kan Fikru Maru få komma hem för vård. Det är i så fall verkligen på tiden. Han fanns skyldig idag. Påföljden skall presenteras på måndag. I tre år har han suttit fängslad utan dom så man får hoppas på en påföljd undre tre år så han kan fraktas hem hit där han hör hemma. Håller alla tummar för det så att de vitnar.
Det där är det närmaste klagande jag kan komma idag. Kan liksom inte komma på något att gnälla över. Gubbgnälla som man bör göra i min ålder. Det ger sig nog senare under dan. Det gör det alltid.
Nu skall jag jobba vidare. Helt enkelt bara för att jag älskar det jag gör. Älskar det innerligt. Tänka sig…
ps Möjligen kan det sista vara ett tecken på sjukdom. ds