Man fick en dag till. Tack. Fast möjligen är man i ett parallellt universum… Skit samma. Ser ingen direkt skillnad i så fall. Här sitter jag. Det är tisdag i min värld. K är nedskjutsad till sitt. Te finns i koppen bredvid mig. Mail avklarade. Tidningarna återstår. Fem minuter på sin höjd. Ytligheter. Man behöver knappt skumma för att ta sig igenom.
Sötare dryck än blåbärsvin får man leta efter. Men det är barndom så det får bli två flaskor. Ner i källaren med dem. Får se om de exploderar eller inte. Borde haft varningstext. “Explosionsrisk”. Sonen är etikettmakare. Nej jag tänker inte bli en sådan där som skickar flaskor till höger och vänster till folk jag känner. Hemgjort vin som man måste säga att man tyckte smakade gott men som man egentligen hällde ut osmakat med ett “urk” i slasken. Det finns redan så många sådana. Med de håller kanske på med surdegsbröd idag. Det är nya tider.
Gråväder idag också. Bästa sorten. Synd bara att jag är i Javascript träsket. Lite suck över det. Fast skitgöra först och roligt sen har alltid varit min devis. Behöver jag tillägga att jag sällan hinner fram till det där roliga. Fast ibland, ibland inbillar jag mig såklart att det är förbannat kul. Ändå. Det klassas som sjukdom.
Ja och så Lundell om Dylan då. Jo det är väl en bra analys av läget. Men den där idoldyrkan… förstår mig inte på den.
Behöver lysrörsbyte här på kontoret. Hälften har slocknat. Trotts lång stege får man balansera där uppe när man gör det där. Får kalla in son igen tror jag. I studion lyser de allihop minsann. Såklart. Så sällan som det är tänt där. Vi behöver ljus den här tiden på året vi människor. Just i det avseendet är också programmerare nästan som vanligt folk.
Fast nu måste jag tamefan jobba. Det är inte så mycket liv kvar för pengarna.
Ja K fixade lite annat under tiden jag fick till mina två flaskor…