Slutet

Jag trodde aldrig jag skulle bli sextio. Men så blir man det. Men blir man nu sextio kan man i princip leva hur länge som helst. Så tänkte jag i alla fall innan femtio. Vi får se hur det blir. I den här åldern går man inte säker. Rätt vad det är tar det slut och man tackar för sig. För mig är sextio år i alla fall en ansenlig ålder. Skulle jag behöva tacka för mig idag så är jag rätt nöjd. Jag har haft ett långt och ett rikt liv. Allt härifrån är bonus.

Men det är också en bra punkt för för förändringar. Börja träna och gå ner i vikt kanske? Klippa sig och skaffa ett jobb? Hur många gånger har jag inte bestämt mig för att göra det de senaste åren.  Går det så går det. För försöker man så fungerar det till slut. Också det. Jag lyckades i alla fall sluta röka. Till slut. Då kan jag sluta med allt. Vad som helst. Jag vet ju det.

MEN här, precis här,  är vägs ände för bloggen. Slutet. Bloggvärlden får klara sig utan mig och mitt svammel. PO Tidholm blir i alla fall glad. Ja säkert några till också.

Jag är trött på människorna.

• För vem kan argumentera med dem som bara läser rubriker?
• Vem kan prata om något vettigt med honom som med stolthet berättar att han fuskat sig genom högskolan?
• Hur skall en liten röst som min någonsin kunna höras när den som pratar högst är den som lyssnas på?
• …och osv. Det är bara att se sig omkring. Fixstjärnor. Ytlighet. Ingenting!

Det är i alla fall sådär världen ser ut från mitt perspektiv. Ja och tro mig. Jag har verkligen försökt förflytta mig för att se alltihop på ett annat sätt, från ett annat perspektiv, verkligen ansträngt mig för att vara förlåtande.

Så en stuga ute i skogen där ingen bor vore det jag önskade mest. Bort från allt det där. Jag hör inte hemma i den här tiden. Det är för enkelt. På tok för enkelt. Eller också är det bara jag som är konstig. Troligen bara det.

Så jag tänker så när jag skriver här att det här, ja, det skall bli det sista blogginlägget. Slut på bloggandet. Lägg ner bloggen. Men sen kommer den där skrivlusten över mig igen.  Det där som andra får ur sig i fikarummet men som jag spyr ur mig i bloggen. Ja, kanske inte ännu då alltså. Nedläggning alltså.  Sen. Snart. Den lever på övertid redan den här bloggen.

Jag måste nog skriva mer. Eller inte. Fast troligen. En säkerhetsventil är det allt. En toalett att spy ur sig i. För vad är en som skriver utan de som läser. Det är inte samma sak att skriva för mappar på en hårddisk. Fast det är klart. Nog har jag gjort det. Nog finns det ord så det räcker där med. Alldeles för många. Till ingen nytta.  Japp, som aldrig kommer att bli lästa. Såklart.

Men lusten. Den som fortfarande finns där inne i mig. Den tvingar mig nog att fortsätta blogga också. I alla fall ett tag till. Man får ta det en vecka i taget. Mer går det inte att planera.