Så söndag. Jag lämnar en minst sagt händelserik vecka bakom mig. Igår fick jag veta att Kalle Hedman dog på morgonen. Han blev 98 år, ja det är ett fullt liv, han den siste av Nestors barn. De som höll ihop och hjälpte varandra genom ett helt liv. Så olika oss som kom efter. Vi som är så långt ifrån varandra som man bara tänkas kan.
Jo vi hälsade på ibland. Fast mindre sedan morsan dog såklart. Vi hade mindre i Edsbyn att göra, efter det, hörde hemma där mindre. Ja och ännu mindre nu såklart. Lilly, hans fru finns kvar, det är min sista egentliga länk till den by jag växte upp i. Tänka sig egentligen.
Jag har redan alldeles för många namn att rabbla där på kyrkogården. Numera kommer jag inte ihåg alla. Från och med nu så blir det alltså ett namn till att minnas. Jodå han kommer att vara saknad. Han liksom en far, och hans systrar och bröder.
Vi har skickat en chokladask eller nått sådant till släkten alla år. Under en tid var det tio-tolv brev som skulle skickas. Julhälsningen till gamlingarna. De vi ville visa att vi kom ihåg. Ja under svåråren var det här inte lätt. Vi hade knappt själva råd att fira jul. Men på något sätt fick vi iväg de där chokladaskarna varje jul. I år finns två kvar att skicka till. Lilly och K’s pappa. Snart ingen. Ja och jag vet redan att det inte kommer att finnas någon som skickar en chokladask till oss när nu vi börjar närma oss åldringarnas skara. Men det har ändå känts gott att ge.
Så idag, när den axlosaxiska veckan börjar, ja, jag sitter här på kontoret, så är det med både glädje och sorg som jag går in i den nya veckan. Det går inte sörja någon som dör som 98-åring på samma sätt som någon som rycks bort tidigare i livet. Döden är finalen som kommer till alla. Men saknaden finns där, samma saknad. Men min 60-årsdag, med påfyllning på whiskykontot från K’s släkt, är ju också lite sötsur sådär. Att bli äldre är väl inte direkt kul, fast å andra sidan är det bara siffror det där ändå. Såklart. Passerat nu. Nu lever vi vidare. Jag kan leva med att vara sextio. Sen den andra mycket positiva händelsen den här veckan då. De är den finaste present jag någonsin kunnat få. Bara allt nu löser sig hela vägen i mål. Men vad kan man göra annat än att hoppas på det. Man får åka med, hoppa när det sägs “hoppa”.