En gräns

Vi lever i en tid när det är den populäraste dokusåpakändisen som får gifta sig med den vackraste kvinnan eller den hunkigaste mannen. Grundskolevärderingarnas tid. Naturligtvis får de också de vackraste och mest framgångsrika barnen. I generation efter generation. Tid…  En tid när i princip alla musikstjärnor härstammar ur dokusåpashowerna. Ja och vinner melodifestivaler och fyller ut all TV tid. Ja till och med uppfinnarna tävlar i dokusåpaprogrammen, företagarna, författarna gör det, snart står du där själv och är en av deltagarna eftersom du vill ha ett arbete för din överlevnad. Är du inte snyggast har du inte en chans. Är din historia längre än en rubrik är det ingen ide att du försöker berätta den.

Ja och kanske kan man acceptera att melodifestivalen vinns på det här sättet. Att exponering i TV och media, enkelheten, är ett vinnande koncept för sådana tillställningar.

Men…

när presidenten i ett av världens mäktigaste länder väljs, kanske just för sitt dokusåpakändisskap, det som banat väg, men framförallt för sina enkla budskap, de som passar så bra i dumdumkanalerna Twitter och Facebook och de andra och i tidningarnas säljande rubriker, när han väljs till president, då har vi passerat en gräns.  Eller var det redan vid Brexit i somras vi tog oss över den där gränsen? Kanske. Men över den är vi. Den är nya tider nu. Det är ett faktum. Det krävs arbete och engagemang om vi skall ta oss tillbaks.

Ja och vad blir motreaktionen från de som inte gillar. En miljard “usch” på Facebook, tre miljarder “usch” på Twitter. “usch, usch, usch” i pressen. Efter ett tag har alla gjort sitt. Stillat sig. “Opium för folket”. Vem behöver religion längre. Folket kan inte bli mer passiviserat än det är just nu. Mottagare allesammans, nästan alla,  ja och bara det, med några få dominerande godkända kanaler där de kan ge utlopp för sina känslor med en “like” eller en “dislike”. Gärna med några kattbilder som tröst efter att man kämpat med att välja vilken av emojisarana man skulle välja.

Vi och dom. INTE “oss”. “Oss” är så ute.  Det är det den nya tiden handlar om.  “JAG” Bort med “broderskap”, “solidaritet”, och de andra värderingarna som vi förr höll högt, såg som heligt  det där har ändå bara varit ord i ett decennium. Ord som ingen trott på. Ord som kan glömmas nu.  Kvar står vi några stycken som ändå tror på de där värderingarna. Vi som undrar vad som händer. Vi som borde göra något men inte vet vad vi kan göra. Eftersom vi inte är de vackraste. Eftersom vår förklaring kräver mer utrymme än en sekund, en hisspitch eller en klatschig rubrik. Men vår tid är väl ute. Japp, kanske är det så. Fascisternas tid är här. Igen… och aldrig har mänskligheten varit lättare att kontrollera. Det skrämmer. Man måste bäva en dag som denna.