Det är söndag. Jag sitter här och mitt ljus är tänt. K är nere på biblioteket och tar emot det resande teatersällskapet. Det skall bli barnteater imorgon här i byn. I hennes värld händer det saker. Det är bra. Det är så också jag hör att världen verkligen snurrar där ute.
Begravning av Kalle fredag om två veckor. Den siste. Får man på sig kostymbyxorna? Jag vet inte. Måste prova i tid. Nya har jag inte råd att köpa. Vill jag ens? Får väl basta mig i form som en boxare några kilo över viktklassen eller improvisera som så många gånger tidigare om de inte passar längre. Ja och skorna. De som läcker. De får duga.
Med Kalle försvinner också Orsa ur min sinnesvärld. Han var den siste länken dit. Lika bra det kanske. Men jag famlar efter rötter. Samuellsfallet, Hässjaberg, Ämnebo. Allt halkar av och går inte att gripa tag i. Hur jag än försöker driver jag ut i ett eget universum utan förankringspunkter. Jag kände en gång en man som ägde en bondgård där han kunde blicka ut över ägor som de ägt i sju generationer före honom. Jag avundas det där. Men samtidigt skräms jag av det. Bojorna som det utgör. De som är så svåra att göra sig fria ifrån.
“Skuldsanering inledd” står det på alla papper som olika inkassoföretag hämtar ut per automatik när nya händelser registreras i registren. “Inledd” är viktigt. Det kan ta åtta månader innan den också blir beslutad. Under tiden rullar den på. Ja och tiden tickar faktiskt på. Fem år från inledandet. Sen fri. En skuld på ungefär 400 000 vid en konkurs 1992. Den som blivit en och en halv miljon idag. Den absoluta delen räntor alltså. Allt, utom några små skulder, är uppköpta för struntsummor av bolag som Justitia Invest och liknande på spekulation. Avskrivna sedan länge hos de ursprungliga borgenärerna.
Tjugofyra år i skuldfällan. Fastlåst i bojorna. D of Scandinavia AB genererade mer moms per år än den där skulden på fyrahundra tusen. Bolaget hade fem anställda. Sociala avgifter och skatt var också högre än de där fyrahundratusen. Ja och fem arbetslösa kostade säkert mer än de där fyrahundratusen bara året efter. Ja och nu då möjligheten att komma tillbaks på banan efter totalt 24 + 5 år. Nästan trettio år. Finns det någon som orkar det? Är det där verkligen samhällsekonomiskt smart? Hur många fler finns det i en sådan här by som vågar ta de där riskerna som kan generera fem/tio/tjugo jobb? Borde inte det vara värt att satsa på sådana personer istället för att slänga dem på dynghögen?
Jo reglerna har ändrats. Nu från November. Företagare kan skuldsanera nu. Men för sent för mig. Försent för oss.
Så jag lägger företaget i vila. Jodå jag är fortfarande beredd att ta risken och göra jobbet. Men kan inte sitta fast i detta. Orkar inte det. Pressen. Åren av osäkerhet. Så det är inget svårt val att sätta företaget vilande. Anmäla sig till arbetsförmedlingen på det. Jodå, jag har sett mig som arbetssökande tidigare. Men vad kan arbetsförmedlingen ge? Jag vet inte. Men jag anmäler mig. Ja och min kontakt på arbetsförmedlingen säger att “det är högst otroligt att vi skall hitta ett jobb åt dig”. “Skicka in aktivitetsrapporter bara”. Ja och det vet jag ju att de inte kan eller vill göra något. Varenda kotte fattar ju det. Det finns yngre som såklart måste gå före. För samhällets skull. Allt annat vore såklart GALET. Jag är den förste att förstår och stryka ett streck under det.
Så jag sitter där mitt emellan. Kan inte försörja mig själv. Får inte det. Tycker väl det är galet men hoppar när systemet säger “hoppa” därför att nu är jag en trött gammal gubbe, en som inte orkar stå på barrikaderna och skrika längre. Ja om sanningen skall fram så har jag väl aldrig varit det. Jag har jobbat på. Bitit tag i betslet och dragit vagnen mil efter mil utan att knota.
Fast fy fan egentligen.
Jag känner folk som aldrig haft ett “riktigt” jobb under nästan femtio år. Som samhället tagit hand om med månatliga bidrag. Som såklart är “finare folk” än vad jag någonsin kan bli. Skuldfria. Jag förundras över det. Inte mer eller mindre. Känner bara förundran. Stor förundran.
Fast jobba kan jag såklart inte låta bli. Lika lite som jag kan låta bli att skriva ord eller skriva musik. Det är OK att det jag gör och har valt att göra inte har något värde. För så måste det väl vara? Och nog är jag fortfarande företagaren där inne i själen. Där sitter min identitet. Ja “företagare” har jag varit under alla år, också under de år jag varit anställd. Det kan inte hjälpas. Jag kommer att dö som “företagare”. Så är det bara. Det är det svåraste för mig med det nuvarande läget. Det som gnager.
Men “skuldsanering inledd” är ingen garanti, Än kan vi få avslag. Åtta månaders väntan återstår innan slutgiltigt besked. Med lite tur sker det tidigare.Godkännandet. Avslaget kan få ta längre tid. Med mycket tur blir det såklart ett positivt besked. Jag hoppas såklart. Tror. Vi små mot stora världen. Lite så. Den som gör som den vill med småskit som oss.
Om två veckor begraver vi Kalle. Den siste på farsans sida av släkten. Han skämdes säkert över en sådan som mig hela sitt liv. Jag kan leva med det.
