Vill man umgås med ödmjuka människor så skall man kanske välja bort programmerare. Åtminstone har inte jag träffat en yrkeskategori som i så hög grad tycker att det andra gör är skit och det man själv gör är genialt. Inte ens musiker kommer upp i den nivå i det avseendet som programmerare besitter. Inte ens nära och då tror många i den gruppen att de är petade på av han/hon/det/gud och är det närmaste man kan komma Jesus efter Jesus själv.
Men programmerare har hybris över lag. En ganska otrevlig egenskap. Ja det räcker väl egentligen inte med “ganska” heller. Det ÄR en otrevlig egenskap hos de här människorna. JA och ja och ja ja, jag räknar mig till dem. “Programmerarna”. Även om jag kanske är något ödmjukare med ålderns rätt. Ja ok lite. Kasta skit bara…
Jag har ofta undrat var all denna hybris kommer ifrån. För studerar man vad dessa masterminds åstadkommer så är det mesta rätt mediokert. NEJ, inte dåligt, fast det händer såklart det också, men allt är ungefär på samma nivå som alla andra producerar. Ändå kommer den första tanken hos varje programmerare som skall jobba med någon annans kod vara att skriva om den. Det är alltid bara lättjan som hindrar den där omskrivningen till slut. Det är för jobbigt att skriva om allt. Man får göra det man kom dit för och sen spy över vilken jävla skitkod man var in och rotade i. Japp, varje gång. Tröttsamt för omgivningen att höra.
Om man nu inte är in i kod hos någon man då faktiskt ser upp till. Då blir de flesta programmerare patetiska rövslickararslen som definitivt inte är en heder för mänskligheten. Jag har sett tillräckligt av det också.
Träffar du sen en dag en Tysk programmerare så undrar du helt klart hur det är ställt med världen. Fast förhoppningsvis har jag bara träffat de där som saknar empatisk förmåga och självinsikt. Alla kan ju inte vara så där… fast kanske kan de det…
Det är väl därför det finns så få kvinnor i programmerarnas led. Vem står ut liksom?