Här är det en sådan där dag när man behöver en klapp på axeln och “bra jobbat” uttalat från någon i sin omgivning och visst en Indisk kamrat levererar det där strax efter lunch. Han lyckas alltid träffa rätt med sin uppmuntran den gode mannen i New Delhi. Fast först några snytingar såklart. Så man blöder näsblod. Bildligt talat då. Såklart. Men De gör lika ont ändå.
Men vem har sagt att det skall vara enkelt. Har det någonsin varit enkelt för en endaste en. Knappast. Det ser bara så ut. Också de som rider där på räkmackan med guldskeden i mun har sitt. Man kan vara säker på det. Avundsjuka är bortkastat. Det finns alltid någon eller något att vara avundsjuk på. Hur mycket man än har själv. Det är bara så.
Eller oförrätter. Det finns alltid sådana också och människor som gjort sådant mot en. Man kan gå omkring som ett åskmoln jämt och ständigt om man vill över dylikt. Men inte hjälper det ett skit. Den som har gjort det där mot en vinner ju dessutom dubbelt upp genom att man går och ältar den där skiten om och om och om och om igen. Näpp, jobba på gäller. I alla lägen. Bara det. Tro på det man tror på och sen köra, Ja låtsasjobba kan fungera om man inte har något jobb att gå till. Är arbetsskygg som jag t.ex. Bara vilar bort livet.
Men visst kommer de där tankarna “vad skall det här tjäna till?” ibland. Det vore ju konstigt annars. Man lägger mycket tid på något. Bygger och bygger och bygger. Tycker det går för sakta det där bygget. Känner sig ensam där på byggställningarna.
Fast andra dagar tänker man såklart inte på det där alls. Då låtsasjobbar man bara på. Behåller och utvecklar kompetens som ingen troligen någonsin kommer att fråga efter. Fast då är det OK. Då är det så enkelt. Det är de här snytingsdagarna som är kämpiga. Lite. Men de går över. Hittills har de alla fall alltid gjort det. Med lite mat i magen och en titt på Rapport så kanske man ser den här dagen på ett annat sätt. Japp, troligen. Eller i alla fall kanske. Vi försöker med det. Så får vi se sen.