Period två. Trött. Men reser mig och går ner. Som vanligt. Den gröna IKEA soffan försöker hålla mig kvar, suger tag i mig, håller fast i mig, men jag säger ett bestämt NEJ, reser mig upp, går ut genom dörren och ner till låtsaskontoret. Det finns inget annat sätt att göra det där på. Man måste bara gå. Köra. Skall det låtsasarbete så skall det låtsasarbetas.
Nu några minuter senare är kodarljuset tänt. Jag laddar för att dyka ner i det som numera är etthobbyprojekt. Jodå det har varit det förut. Efter långa dagar arbetandes som lärare och annat så har jag suttit på kvällar till tolv och ett och två för att realisera något jag tror på. Galet. Bara galet. Det sägs att så länge man inser att man är galen så är det lugnt. Jag vet inte jag. Jag har för länge sedan passerat gränsen för det rimliga.
Jag har kort som borde lödas. De som skulle bli produkter. Dra in någon krona. Men som inte kan dra in någon krona just nu då. Men de borde ändå lödas ihop. Får firmware i sig. Det är där jag är hemma. Det där älskar jag verkligen. Ett nytt kretskort kommer in genom dörren. Man har funderat en stund innan man skickat iväg den där beställningen till Kina. Cadat. Så på med komponenter. Powerdelen först. Alltid. Kolla spänningar. Effektförbrukning. Sen bygga bit för bit. Testa efter varje del. Ibland patcha något som man missat. Men sen till slut så står man där med något som man kan börja jobba med. Något man fyller med funktion. Med kod. Man letar buggar och optimerar och till slut så står man vid en punkt där man säger “klar”. Fast klart är det ju aldrig såklart. Men nästan. Nästan är nog. Det lär man sig med erfarenhet.
Jag ÄLSKAR den där processen. Och var och en av de där produkterna är mina barn lika väl som mina riktiga barn är det. Kontokortsterminalen från 1984, modemen och den trådlösa vidotexterminalen från åren efter. Ja och allt annat. Hur många är de egentligen? En massa. En hög. Fyller några hyllor. Och stoltast är jag över VSCP grejerna. För allt det började med tankar jag hade redan i början av 80-talet. Hundratalös sdor i kollegieblock. För dyrt att bygga då 1981. Såklart. Men inte idag. En dröm som blivit verklighet. I det avseendet spelar det ingen som helst roll om de inte betyder ett skit för någon annan. Men det gäller ju alla produkter man varit med om att konstruera och bygga. Utmaningen räcker. Egentligen.
Fast jag har alltid gillat säljprocessen också. Bara man slipper båda samtidigt. Det är nästan omöjligt att jobba så. Svårt att ge 100% på båda.
Fast krokigt, ja det är det för alla. Man måste minnas det. Får inte glömma. Jobba på. Det enda som är svårt är att sluta när inget tjänar något till längre. Jag har antagligen passerat den gränsen nu. Kanske för länge sedan. Inga pengapåsar lär söka sig den här vägen nu. Men sen är det det där med själva modellerna. Fungerar de. Man vill ju veta själv. Hur skall man kunna sluta innan man vet det? Vore ju lätt om man visste att man tänkt fel. Ja och man är den galne vetenskapsmannen om man inte lyckas. Såklart. Om man fortsätter ändå. Men just det kan jag leva med. Jag har ändå aldrig hört till på riktigt.
Fast farsgubben la av vid ungefär sextio. Ingen trodde det. Jag fattar nu med åren hur jävla imponerande den bedriften var. Och visst skulle jag kunna göra det också. Skriva klart den där boken eller göra min musik. Fast vill jag?
Tål att tänkas på.
Kodar man undviker man det där tänkandet. Därför kodar jag på nu. Länge. Och det är väl i alla fall bättre än att sitta och sura.