Imorgon begravning. Ovanåker. Barndomens kyrka. En farbror, den siste, skall tas farväl av. Nittioåtta år blev han, stark som en oxe in i det sista. Saknad såklart. Men han fick ett långt liv. Ett längre liv än de flesta får leva.
Det var inte så länge sedan jag var på en begravning före den här heller. Då en kamrat från förr att säja adjö till. Man hade bett mig sjunga två låtar. Knockin’ on Heaven’s Door och Send Me An Angel. Det går såklart inte att tacka nej en sådan gång. Det är en stor ära att bli tillfrågad. Låtarna favoriter för min nu döde kamrat. Sjöng och spelade gjorde vi ju då också. Förr. Nu låg han där i en vit kista. Helt ofattbart. Men när man skall framträda, hur än och i vilket sammanhang de där framträdandena än sker, så är det ett jobb. Man får koncentrera sig. I just det finns inte mycket tid att sörja en kamrat från förr. Men efteråt såklart. Jag satte mig på en bänk i begravningslunden och grät. Resonerade med honom som jag nyss sjungit för och en annan god kamrat från förr som inte heller längre är med oss. Då var det sommar. Fåglarna sjöng. Solen värmde. Jag tröstades av den där sommaren där på bänken och kunde snart trött långt in i det innersta av min själ åka hemåt igen.
Nu vinter. Ljusen på morsans och farsans grav borde lysa fortfarande sen allhelgonahelgen. Men vi tar med några extra batterier för säkerhets skull. Modernt. Elljus istället för levande. Farsan skulle ha gillat. Framtid. Morsan kanske mer tveksam. Hon gillade det mer levande. Så vi tänder ett sådant också ibland. När vi åker förbi och har tid att stanna. Förr alltid på julafton. Ofta här hemma. För alla. För de oräkneliga antalet man känner som gått bort. I alla fall känns de så. De är så många de där namnen, alla man skall minnas, som man borde komma ihåg därför att de är värda det. Men man kommer inte ihåg alla. Inte längre. Inte alla gånger man tänker efter. Man hoppas bara att det är tillräckligt ofta deras namn och gärning poppar upp där i huvudet. Så de inte är helt glömda.
Imorgon lägger vi Kalle Hedman till den där listan. Verkmästare på Edsbyverken precis som min farsa var det på Träförädlingen. Tekniska genier båda två. Självlärda. Som byggde sina egna maskiner. Byggde det som behövdes utan tvekan och gjorde det bra. Ryckte ut och fixade saker klockan två på natten om något gick sönder. Alltid utan att knota .Kalle kommer väl dessutom bli ihågkommen för skidliften han byggde. En bakaxel från en lastbil, wire, en motor. Jag tror den snurrar än idag. Innan den fanns där fick man ta sig upp för backen genom att klättra. Eller om man hade tur kunde man tolka runt berget upp till toppstugan efter någon bil. En lång men säkert skojig tur för att nå Gårdtjärnsbergets topp och få fara utför nerför stupet och lillbacken igen.
Imorgon ingen dag jag ser fram emot alltså. Jag kom i alla fall i kostymbyxorna. Man får vara glad för det lilla. Efteråt har vi bestämt att vi åker till Gävle. Lite storstadsupplevelse för att skingra tankarna lite. Ja så stort är nu inte Gävle. Men större än Los, större än Ljusdal och större än Edsbyn. Ja och en trevlig stad. Jag har lärt mig gilla Gävle.
Liv går vidare. Det måste ju det. Fick jag bestämma så skulle jag inte gå på en enda begravning till. Nej inte ens min egen. Jag vill inte ha någon. Är väldigt bestämd på den punkten. Men man får ta dem en efter en och i tur och ordning. Imorgon säger vi hej och adjö till farbror Kalle. Jag kommer aldrig att glömma honom.