En präst som står där och välsignar oss och den döde i Gud’s namn. Jag har alltid undrat hur de kan stå där och göra det. Bli han/hon/det/gudens ställföreträdare sådär självklart. Om gudomen nu finns, om den/det är allt vi ser, allt vi hör, allt som finns, hur tror då en prästusling att han kan göra något endaste litet i “hans” (det är deras eget ord “hans”) namn. Jag kräks nästan. Har man sett en bild på en pytteliten del av universum vet man att det där, de där orden, är hädelsen, om nu något är det.
Men det är show förstås. Kyrkliga förrättningar är det. Ja och folket kräver show. Och visst sjunger flickan vackert med sin flöjtröst. Ren som en fjällbäck är den. Flöjtröster fungerar i kyrkor och som maximalt två låtar om inte flöjtrösten finns i en kör bakom en karaktärsröst. Ja och det gör inget att organisten trampar på lite som om hon kör ett tröskverk. Inte heller att det är några kuggar som inte riktigt sitter där de skall i det där tröskverket. Men vem hör det? Jo jag förstås. Det skär och det maler i mig. Men ingen annan kommer att bry sig.
Men jag säger hej till Kalle. Det är såklart sorgligt och overkligt. Och med honom är den del av släkten som har stått för det goda, för sammanhållning, för “bry sig om varandra”, nu begravd och borta. Visst nickar jag mot de sörjande. Mot någon annan släkting jag känner igen. Jodå och jag pratar med någon avlägsen släkting som känner igen mig så tydligt men som jag inte har en aning om vem det är. Som det brukar vara. Jag vet bara att från och med den här stunden har jag ingen släkt kvar i egentlig mening. Alltså blodsbröder och systrar som bryr sig om en och som man själv bryr sig om. På min mors sida dog de med min mor som var den siste. Resten av oss är så långt ifrån varandra att ljusår ter sig som stenkastarsträckor.
Så vi flyr K och jag. Så fort vi kan. Byter ljus på mamma och pappas grav. Fast batteri egentligen. Energi, förpackad, som ger ljus. Det är den där energiomvandlingen som är det stora. Det eviga livet. Allt är energi, den kan inte förgås, bara omvandlas. Han/hon/det/gud? Kroppar som omvandlas till ljus.
Sen åker vi därifrån. Bort. Uppsöker första bästa Mammons tempel. Handlar ost, bröd, en pinjenöt, extraprisvaror. Ropar Halleluja i kassan när vi får betala med ett under natten lönefyllt elektroniskt kort. Black Friday. Hänryckningens tid börjar nu för oss som tillber Mammon.
En pizza sen. En kall Cola. Jag äter så att jag nästan storknar. Behöver det här just nu för att komma vidare. Ibland kan en enkel vegetarisk flottig pizza vara den bästa medicinen. Sätta en på banan igen. Ja och det gör den här. Lite spysjuk, mycket mätt, proppmätt åker vi vidare ner emot Gävle i den gamla bilen som gått 10000 fler mil än den skall med en kamrem som behöver bytas. Den tar oss alltså framåt enbart på nåder.
IKEA såklart. K skall handla till bibliotek och skola. Vi behöver julklappar till andra. Systembolaget. Handlar julspriten. Drygt en tusenlapp. Men med presentkort från K’s släkt som jag fick på min 60-årsdag så blir det några tior att betala i slutänden. Annat smått och gott skall inhandlas också såklart. Vi handlar en jävla massa till andra om man tänker efter. Vi är inga storkonsumenter åt oss själva. Aldrig.
Sen månadsbunkringen. Ja vi handlar alltid så. Fyller två kundvagnar en gång i månaden. Bunkrar upp. Handlar inte så mycket mer än mjölk och fil efter det.
Ja och så hemåt. Hemma vid sisådär halv tio. En dag har gått. En dag man gruvat sig för. Kalle’s minne har såklart funnits med oss också när vi vandrat där bland allt det ytliga. Ja han kommer alltid finnas kvar inom mig. Men jag lever. Han är död. Jag har liv att leva som jag måste ta mig genom. Jag har nu en gång avgett löftet till han/hon/det/gud att jag skall leva hela livet. Inte halva, inte tre kvart, hela. Så jag lever. Vandrar vidare. Det jag måste göra.
Jag fick en tupp i halsen där kyrkan när psalmerna skulle sjungas. “Gud straffar de som sätter sig upp mot honom” tänker den religiöse och småaktige. Men för det mesta är en tupp i halsen bara en tupp i halsen och inget annat. Man kan sjunga upp sig för att hindra att de där kommer. Det gjorde jag nu såklart inte den här dan. Det var inte min föreställning. Jag kunde gott sitta och hosta en stund som ett straff för att jag finns till.
En ny era har börjat.