En kall morgon. Skjutsar ner K. Tankar. Drar i handbromsen. Borde inte ha gjort det. Ett hjul fastnar. Det är inte första gången. Det är inte sista gången heller. En fransk designmiss det där kanske. Får backa mig därifrån. Av någon anledning går det. Men lite rörelse på isen lyckas jag i alla fall få till. En tur sökande grusfläckarna i byn med höger bakhjul löser problemet. Det tar en stund.
Det är så den här morgonen börjar. Isgata, som om den var spolad ner för branta backen. Direkt farligt för vi åker mer kana än rullar ut på stora vägen. ABS’en fungerar. Det märks. Turligt nog kommer det inga andra bilar.
Hemma igen, mata fåglar, lyfta fram pallar inför pelletsleverans, fyller pellets, fyller tvättmaskin, inne, på med all värme som går. Fryslort som sagt. Måndag. Dag två i anglosaxisk vecka. Veckan snart slut med andra ord. Jag på gott humör. Jag är nästan alltid det. Deppig och blå men på gott humör. För det mesta. Kan man vara sådan? Eller är det schizofrent?
Två nya stora sprickor över glaset på Samsung androiden. Dags att plocka fram den gamla Iphonen igen. Jag behöver en android lur för utveckling och test. Fortsätter jag att gå omkring med den här i fickan så lär jag inte ha det snart. Gillar inte I-fånen alls. Kan väl inte säga att jag gillar de nya telefonerna speciellt mycket över huvud taget. Användarvänlighet. Pyttsan. När min telefon ringer så får man försiktigt, som om man försöker lirka ur tändhatten ur en tvåhundrakilos bomb, försöka få ut telefonen ur fickan. Råkar man komma åt skärmen det allra minsta så avslutar den samtalet eller skickar ett sms “har inte tid just nu”, “jag kör” eller något sådant innan man ens fått upp den ur fickan. Men det är kanske bara mig det är fel på såklart. Fast man borde kunna ta upp sin telefon ur fickan utan att gå en kurs i hur.
Fem dagar framåt nu. Det känns som om det finns tid att förändra världen på under de där dagarna. På fredag undrar man vart de tog vägen. “Va! fredag redan”. Samma sak varje vecka, Så man måste konstatera att det tar längre tid än fem dagar att förändra världen. Speciellt om man ensam skall axla det där uppdraget. Det kostar på att vara superhjälte.
Fast nej jag har aldrig sett mig som en sådan såklart. Inte ens i mina bästa stunder. Jo som rockstjärna då en gång i tiden. Men det var längesedan och man var bara nästan vuxen. Man må vara förlåten för dylika ungdomliga överdrifter. Man ville ju så gärna. Men jag är stolt över att jag aldrig sålde mig. Höll fast i det som var jag. Fast än det kostade på. Men precis som den stolte indianen som med bevarad stolthet hamnade i ett reservat så kan man kanske konstatera att en viss anpassning kanske hade varit av godo. Men då var det valet dansmusiken för att få spelningarna och flickornas gillande eller det man trodde på, hårdrocken. De som idag åker på Scorpions och UFO konserterna var oftast dansbandsfans på den tiden. Ja och inget fel i det kanske. Kanske har man roligast så. Formar sin världsbild själv, ändrar historien efter behag och tycke. Det är ändå Danny Saucedo-rna i världen som får flickorna i slutänden, inte Freddie Wadling-arna. Hur mycket cred. den siste ändå får.
Men dagen har börjat. Livet susar på. Jag skall ta tag i mitt. Det jag kallar låtsasarbete. Kanske skulle man kalla det kompetensutveckling. Att vara igång. Att hålla igång. Frågan är varför. Den eviga. Varför i helvete då. För att det fortfarande är lustfyllt kanske. Kanske räcker det. Men någonting inom mig säger så tydligt åt mig att fortsätta. “Kör på polarn. Du är på rätt väg”. Säger den där rösten. Ja och man vill så gärna tro på den. Men tänk om den luras? Tänk om det är så. Hur blir det då? Räcker det med lusten?