Jag har sällan svårt att komma upp ur sängen om morgonen. Glad över att överhuvud taget vakna som jag är. Ja oftast sugen dessutom. Det där suget har ingen ännu lyckats ta ur mig. Tro mig det har försökts. Men idag, onsdag, lill-lördagen, var det segare. Drar mig en halvtimme. Suckar lite. Tar mig upp. Mörker. Nordlandet omsluter mig och solen saknas mig.
Men nu nere på kontoret för låtsasjobb. Åtta. Inte så dåligt ändå då. Det är gott att leva. Hur skulle det kunna vara annat? För en o-cool gubbe. En med det mesta av framtiden bakom sig. Jag kunde iof suttit i en bilkö i Stockholm nu också. Istället för att gå två trappor ner till ett alldeles för stort kontor alltså. Troligen några kronor rikare dessutom. Hade man stannat, byggt hus, skapat sig karriär där i Täby på 80-talet hade väl allt sett annorlunda ut. Men lyckligare? Vem vet? Men knappast. Antagligen samma som nu. Man är den man är. Det mesta av det där sitter i huvudet ändå. Lyckokänslor och sånt. Men en del hävdar såklart bestämt att slutsumman på kontoutdraget är viktigare. Jag har aldrig varit en av dem. Såklart.
Det ljusnar där ute. Sakta. Gråväder. -2 i friska luften. +2 under snön. Återkommer med komposttemperatur senare. Vad man nu skall med alla dessa temperaturer till. Jag har ingen aning. Men har man jobbat i sexton år med ett system som ingen är intresserad av så måste man ju ha det till något. Eller hur? Så varför inte läsa temperaturen i komposten? Ja jag bara frågar. Tänker man vidare i den där riktningen kan det ju bli riktigt ruggit. I princip varje dag under sexton år har jag jobbat med det här. Under långa tider 16h dagar. Har jag plockat in treundratusen under de åren som är relaterad till protokollet/ramverket så är det en hög uppskattning. Galenskap. Man kunde ha tittat på Idol, flummat runt på Facebook, stirrat på alla lekprogram på TV. Som en vanlig människa. En riktig människa. En ansvarsfull människa.
Trehundratusen på sexton år är 52 spänn per dag. Hett!
Nä det är Google och Microsoft och IBM som skall göra sådant här. Vi små (“Davidarna”) skall stå där och ta emot. Inte bråka. Goliat vinner alltid. Ändå är det alltid någon jävla Tim Berners-Lee (En typisk David-person) som snor ihop något på en eftermiddag och förändrar världen. Det spelar ingen roll hur många X400/X500/X…. fucking hur höga tal organisationer som helst Ericsson och deras Goliatkamrater satt och specificerade saker i då. En jävla David (deras ord efter sju år i möten utan ett enda resultat) poppar upp lik förbannat och förstör alltsammans.
Men man tänker såklart inte på det där sättet som uppfinnarperson eller kuf. Man har en ide och vill bevisa att den fungerar. Har man väl gjort det så är det inte så noga med saker och ting sedan. Det är bara det att ibland tar det +16 år att bevisa en tes. Eller ett liv. Eller två. De som ingen har.
Inget fel på Ericsson förresten. Om två år är de uppköpta. Kineserna ni vet…