Ja det enda jag begär är att någon ger mig hoppet åter.

Att vänta, att vänta tills andra beslutar sig är inte riktigt min grej. Jag tappar koncentrationen av det där väntläget. Det pågar mig. Livet fungerar inte. Japp, hellre ett negativt beslut än väntan och tystnad. Så fungerar jag. Skall du skära halsen av mig, gör det då, men tveka för fan inte. Där, i den där tvekan, är plågan. Ja i det där senaste fallet kan jag ju kanske påverka saker dessutom. Det hjälper. Jag ger inte upp. Men det är inte alltid man kan det. Spel pågår där man bara är en bricka i ett stort jävla spel som någon annan väljer var och till vart den skall flyttas.

Så jag plågas här och nu. Torteras. Är okoncentrerad. Sover dåligt. Vill höra beslut så att jag kan handla i en eller annan riktning eller bara slappna av. Gå in i den stora avslappningen och leva vidare. Ja det är såklart skuldsaneringsbeslutet jag tänker på. Idag startar den rent formellt i alla fall. Men kan alltså avbrytas vid ett negativt beslut. Det slutgiltiga beslutet saknas ännu. På söndag sista dagen för borgenärer att skicka in fodringar. Men faktum är, om allt går vägen, om det blir ett positivt beslut, så blir det fest här på kullen den första december 2021. Då frihet. Tjugofyra år i helvetet, tjugofyra år på existensminimum idag, då när det i så fall är över, tjugonio år, men över alltså. Ett liv. Igen.

En del kanske minns bankkrisen. 1990 och åren där efter. Det stramade åt i alla led. Jag delade företaget för att det inte skulle bli så tungrott. “Jag” är viktigt här. JAG tog beslutet. Två anställda fick ta över hårdvaran. Jag och tre andra hade kvar mjukvaran. Det fanns bara organisk tillväxt som möjlighet. Banken hade lånat ut hundratusen med vårt hem som säkerhet. Det troddes inte på datorer. Mer pengar gick det inte att få. Fem mille i omsättning. Galet kan det tyckas. Men så var det.

Det tog fem månader för de tidigare anställda att konkursa hårdvarudelen. JAG missbedömde deras förmåga.  Pengar flög iväg i mängder och jag var den som satsat dom. Över sjuhundra tusen.  Det här är hösten 1991. Men mitt beslut, mitt fel. Likviditetskris såklart. Men kamp och kampvilja. Jag gick upp varje morgon, spydde i toan och åkte till jobbet och försökte vända tills jag åkte hem efter midnatt någon gång och somnade helt slut. I februari 1992 gick det inte. Ryggsäcken hade blivit för stor. Jag skickade in en ansökan om konkurs.

Och där börjar det. Insteget i en surrealistisk värld där ingenting fungerar som man är van. Definitivt vill ingen att man skall komma på banan som företagare igen. NEJ definitivt inte. “Sådant vill vi inte vara med om”.  Sitt där nu i stupstocken och skäms. SKÄMS DIN JÄVEL!

Men man tar sina beslut. Man får stå för sina beslut.  Också när de resulterar i tjugonio år i en skuldfälla. Men skämmas. Icke!  Japp fängelserna är fulla av oskyldiga. Det gäller konkursade företagare också. Det är alltid någon annans fel. Men så är det ju egentligen inte. Såklart.  Man har det fulla ansvaret som företagare (precis som fängelsernas oskyldiga förbrytare).

Så idag då. Väntan. Jag har ett företag som ligger vilande. Lika bra det antagligen. Utan kapital ingen framtid. Men inskriven på arbetsförmedlingen. Min handledare där säger att “dig är det nog liten chans att vi hittar jobb åt”. Jag är en av hans brickor att flyta lite som han vill. Men lika bra det också kanske. För hittar jag ett jobb. Gör jag det. Så går 100% av det jag tjänar in till inkassobolag som köpt upp fodringar på spekulation. Det är en alldeles utmärkt affärside det där. Alla företag skriver ju av orealiserade fodringar på några år. De går att köpa för en spottstyver av dem som har systemet intrimmat för att hålla dem vid liv . Seriös verksamhet eller inte. Ja det får väl var och en bedöma.

Det märkligaste med hela den här processen är att brevlådan är så tom. Förr, inkassobreven, de med räntebesked på +20 år gamla skulder. Något nästan varje dag. Nedslående såklart. Inte höjs man upp till himlen av de där breven och de 32% räntesatserna. Men nu alltså, sedan beslutet att inleda skuldsanering, ingenting. Inte ett enda. Jag bara gapar när jag hämtar posten. Vill att det skall fortsätta att vara så. Som innan konkursen. Man minns nästan inte hur det var.

Nu vet man än inte hur det blir med det där.  Andra bestämmer. Jag kan bara åka med.  Oavsett slutgiltigt beslut så har vi mindre pengar att leva på än en person som studerar och har studiemedel. Vi två och tillfälligt en hemmavarande son. Vi gnäller inte över det här i huset. Vi har haft tjugofyra år på oss att anpassa oss för att leva på den nivån. Ett positiv eller ett negativt beslut påverkar inte det där i någon annan riktning. I alla fall under fem år då. Men ett positivt beslut skulle ge hopp. Hopp är en jävla bra drivkraft för liv. Ja det enda jag begär är att någon ger mig hoppet åter. Sitter och hoppas på att återfå det rent utav.