De gömda rummen av Care Santos
Jag har slängt undan två plus en (den sista efter att ha läst ett kapitel) under senaste tiden. Ett liv är kort, lyfter det inte, ger en bok ingenting, om man tycker det är så, så lägger jag den åt sidan. Men det är en konst det där också. Att sluta läsa. Att ge sig. För man har varit med om rätt många böcker som först tar sig riktigt ordentligt på slutet. Vem vill missa en bra bok även om det bara är tio procent på slutet som gör den bra.
Det är nära med den här också. Välskriven visserligen. Handlingen om Katalansk aristokrati under förra sekelskiftet är intressant men fångar mig ordentligt gör den inte. Men jag läser på. Ett kapitel i taget, det går trögt, för jag somnar efter ett kapitel. I soffan eller i sängen. Nerven att ta ett till kapitel bara för att “få veta” finns inte där.
Men dålig. Icke.
Så skall man rekommendera andra att läsa den? Ja kanske. Om den personen har tid. Eller har svårt att somna. Eller gillar Barcelona. Men annars. Nej, kanske inte.
Andra böcker jag läst finns här.