Man är inte mer gubbe än att man hinner fixa tre buggar innan man skjutsar ner K och sätter på tevatten. Att det sen handlar om att de ibland är lättare att hitta än annars har väl kanske också med saken att göra. Terminerade nu i alla fall.
Vi vaknar upp till en kall dag här. Oscillationen fortsätter. Den mellansvenska oscillationen kan man kanske kalla den. Men min motreaktion en sådan här dag är att vrida på elementet på fullt. Jag kan garantera att det hjälper. Gamla skolor har stora radiatorer och Hulken där nere i källaren resurser att vråla ut värme med. Plånboken får ta smällar som det där ibland.
Jag får nyhetsbrevet från Things. Åhhhhhhhh liksom. Tänk att sitta där. Bland ungdomarna. Bland tankarna. Bland visionerna och de galna idéerna. Jag skulle säkert inte få så mycket gjort i den där miljön. Alldeles för många att bolla idéer med för det. Men skoj skulle det vara.
Fast nu sitter jag här i skogen då istället. Det ger mig tid. Åtminstone det. Och det är faktiskt inte längre ut i världen härifrån Los än det är från Stockholm. Jag har faktiskt kontakt med någon eller några från varje världsdel varje dag (sporadiskt från Antarktis men det har hänt det också). Det bollas idéer där också. Fast mycket är one way såklart. “Hur gör man….?”
Fast det är fantastiskt det där kontaktnätet man bygger upp. Både vid 11 september, bombningarna i Spanien och London och Paris och Bryssel så finns det någon man känner och bryr sig om. Japp, fast man bor och verkar här i Los. Jag har en vän som gav sig ut på en resa runt om i världen under ett år och som bodde hos folk han träffat på nätet alla nätter utom en som han bodde på hotell. Jag är säker på att jag skulle kunna göra samma sak om jag ville. Ja och de gifter sig, får barn, blir sjuka och dör ibland de här vännerna också såklart. Och man gläds och sörjer med dem. Det är liksom inte bara (låtsas)jobb och (låtsas)jobbprat.
Vår lokala näringslivsorganisation har i dagarna en frågestund och panel om just internationella affärer och kontakter. Jag blir lite sur att jag inte blev tillfrågad att sitta med. Här är allt världen och det finns ingen annan spelplan. Ja fast det kanske var lika bra att jag inte fick frågan när det nu är som det är såklart. Men de vet liksom inte vad som finns och vad som händer i kommunen. Möjligen bryr de sig inte heller.
Fast egentligen blev jag ju inte så sur egentligen såklart. Jag hade såklart tackat nej till deltagande om jag fått frågan. Dessutom tycker jag att de jobbar bättre än det gjort på tjugo år så HURRA för Närljus snarare än min sura uppstötning i förra stycket.
Ära de som äras bör.
u skall jag ta mig en titt i Platsbanken. Ser den lika tom ut som vanligt tänker jag dyka ner i kodandet. Jag vet att det är narkotika. Att det borde vara olagligt och förbjudet. Men bara där är jag något av värde. Visserligen bara för mig själv. Men för mig räcker det. Att känna respekt för sina livsval är alltid en början. Sen glömmer jag avsaknaden av kapital och framtidsutsikter, och att jag inte prata med en riktig människa IRL på veckor när jag är där inne också. En bubbla. En skyddsmur kring en bräcklig ocool självupptagen gammal gubbe. Men bättre än starka mediciner. Kanske. Eller kanske inte. Kanske skulle sådana som mig bara termineras med ett nackskott. Enmeningarna borde få segra. Oj! Har det gjort det redan? Det var som fan!
Tomma tunnor skramlar mest. Undrar om det gäller lådor också?