Måndag här med såklart. Underbara måndag. Det enda dåliga är att jag har bytt tangentbord, till ett med tråd, som iof fungerar, men som jag inte riktigt är van vid. caps lock LIGGER DÄR SHIFT (ja just det) låg på det gamla bordet och det är lite jobbigt. Trycker man på home eller end så händer ingenting eftersom där ligger page up och page down. Men man vänjer sig. Jag vet ju det. Men det tar en vecka. Ett gammalt Compaq bord är det förresten. Bra känsla. Det är därför jag sparat det.
Det är kallt i Los idag. Men på mitt låtsaskontor, slash mancave, är det oerhört varmt. Jag kan allt inte klaga, varför skulle jag, och när jag ger mig ut med bilen för att skjutsa ner K till bibliotek och skola så är det bara som en bastares utflykt ut i det kalla, skönt. Jag fyller pellets när jag kommer hem, inte fågelmat, där finns redan tillräckligt, och jag går in i värmen och min dag börjar på riktigt.
Så vad händer då den här decembermåndagen. Det fina med livet är att man inte har en aning. De är alltid små presenter de där dagarna. Vad som helst kan hända. Goda ting eller onda ting. När man öppnar dem och har kommit igenom kartonger och papper blir de alltid en överraskning. Ja man kan ju se grått, grått, grått också. Det handlar till slut om inställning. Att ha eller inte ha förmågan att ta in de små saker som händer i världen med bibehållen fascination. Det tror jag att jag är bra på. Åtminstone det.
En vind från norr hänger kvar här utanför. Den doftar av de stora isarna. Isbjörn och säl kan man vittra sig till om man står där en stund och sniffar. Ja en ren och en järv också. Öppet vatten. Det salta, finns där. En helt annan värld än den jag lever i till vardags är som kommer på besök helt enkelt. Kylan, den kommer på köpet. Men tio minus är såklart ingenting. Men ovana ännu. Det behövs några vändor med det kalla för att man skall uppskatta det krispiga som färgar kinder röda och knarret under skorna, det som snön ger ifrån sig när den är sådär kall och jämrande, ja knarrande, vägrar att packas ihop. Det finns en trygghet i det där knarrandet när skor går på snö. Varifrån just den känslan kommer har jag svårt att förstå.
En kamrat i Sörmland berättar om regn och slask och blötsnö. Mörkret som äter allt ljus. Nej, då föredrar jag nog mer det här vita. Det som ger återstrålning och lyser upp vilken natt som helst. Någon slags julstämning som kommer över mig kanske. Jag är ingen vinterälskare. Jag har frusit för mycket för det. Alldeles för mycket. Hela vägen utifrån och in i de innersta av märgen har kylan tagit sig. Det tar år att få ut den igen. Kanske blir man aldrig av med det sista. Kanske blir den kvar till krematoriets eldar.
Farsans barndom var den med fruset vatten i hinken när man vaknade om vintern. Vad har vi att klaga på? Man kan fråga sig. Hulken där nere i källaren står och frustar på natten också. Håller oss varma. Visst hickar den till ibland. Lägger av. Ja och nog har jag stått där mitt i natten åtskilliga gånger klädd i bara kalsonger med en skiftnyckel i handen. Men vi lever med varandra den där maskinen och jag. Jag känner den som om den var en del av mig. Kan lösa det som felar. Frågan vem som är herre och slav där i det förhållandet bara. För ett sådant är det. Ett förhållande. Vi har långa konversationer ibland jag och hulken. Det och en försiktig klapp på kvällen och en önskan om att “han” skall hålla oss varma och trygga under natten. Ja och så ett tack såklart. Man kan känna tacksamhet till maskinerna också.
En röd himmel där ute. Solen och ljuset är på väg. En värld skall väckas till liv. Allt som inte redan har snurrat igång skall göra det nu. Idag skulle jag kunnat sitta i en tunnelbanevagn i Stockholm hela dan och diskret iakttagit människorna. Jag älskar det. Att sitta där och fundera vad de har för liv, var de är på väg, hur deras liv kommer att te sig framöver. Vilka önskningar de har. Sjukdomarna. Plågorna. Glädjen. Hur det vore om vi var bästa vänner. Älskare. Ovänner. Ja allt det där. Ibland drar deras historier, de som man kan fånga i luften i en tunnelbanevagn, iväg med mig och visare de mest underbara saker, eller andra gånger de mest fruktansvärda saker. Då kanske jag tittar lite väl intresserat på den där människan. Så att de märker att jag tittar. Ser mig. Tror att jag är en galning. Kuf som jag är. För bara en galning ser på en annan människa med intresse i en tunnelbanevagn. Då får man se ut genom fönstret en stund. Ut i mörkret. Bergsvägsmörkret. Tills vagnens människor bytts ut igen. De tar ändå aldrig så lång stund. Då kan man återuppta den där hobbyn. Tränga in i människorna inre. Leta och söka fritt där inne. Som en tjuv mitt på blanka dan. En som tar sig in och sen ut och i bästa fall lyckas med det utan att bli upptäckt.
Men det blir såklart inget av med det där. Inte idag. Idag träffar jag ingen annan människa. Jo K såklart. Hon räknas. Givetvis. Men ingen annan. Som vanligt. En vanlig dag i mitt liv. Händer det något så kanske jag delar med mig av det här på bloggen. Oftast inte såklart. Också den mest öppna behåller det mesta för sig själv. Det du käre läsare läser är såklart det jag vill att du skall läsa. Så bloggen ger ingen rättvis bild av ocool gubbe. Såklart är det så. Hemligheterna är mina. En dag möter jag kanske någon i en tunnelbanevagn som lockar dem ur mig. Juste den där personen som ser lite för länge och för intresserat på mig.