Min fysikprofessorvän “Isse” ligger i soffan och hostar efter Nobelfestligheter. Han säger med bestämdhet att det inte handlar om någon baksmälla. Bara en vanlig förkylning. Som vanligt tror jag på hans ord. Fast helt säker kan man aldrig vara med en man som har sitt ursprung på Island och som tillbringade (ja han snara slet och svettades (och frös) kanske än “tillbringade”) somrarna på arktiska stormiga hav med fiske för att finansiera fysikstudier.
Men imorgon måste han vara frisk. Han är värd för en av Nobelpristagarnas föreläsning i Uppsala. Viktigt såklart. Det kommer mycket folk. För ett halvår sedan på Kungliga vetenskapsakademin. Samme man föreläser. Tjugo personer i publiken. Det handlar inte om vad man säger. Det handlar om vem som säger det. De flesta människor är bara som en flock får. De går bara åt det håll alla andra går.
Därför tycker jag läsare av den här bloggen kan sträcka på sig. Ni tillhör en unik skara människor. Som vågat fatta ett eget beslut. Bravo där! De andra kan gott följa Blondinbella och bli dummare i huvudet. Ni mina vänner blir såklart bara intelligentare och vackrare för varje ord ni tar in. Ja det finns en risk att det är tvärtom också såklart. Jag tar inget ansvar därvidlag. Det här är upa.
Jodå, jag är röd och mycket svettig om örat när jag kopplar ner samtalet med “Isse”. Som vanligt. Är mobiltelefonstrålning farlig så är det samtalen med honom och K’s civilingenjörsbror som kommer att ta död på mig en dag. Jag gissar att båda har hittat bra och billiga telefonabonnemang. Alla övriga som ringer på min telefon är säljare. Japp i princip. Enkla att koppla bort. Eller om de lyckas få mig att svara, korta samtal.
Känner av lite av jultungsinnet ändå idag. Det är väl som det skall vara iof. Det har varit där alla år tidigare så varför inte i år. Ja och jag trivs ändå i det där blå. Konstigt att det kan vara så egentligen. Synd att det inte var med i lördags när jag skrev musik.
Matematiksonen skall föreläsa för doktorander och sin professor imorgon. Nervös såklart. Men jag vet att han klarar det galant. Han är en entertainer. Ja och vad är inte en föreläsning, som lärare eller i annan form, om inte ett uppträdande. The show must go on inpräntat in i hjärnbarken och sen kör man. Man ger det man har. Bättre kan man inte göra ifrån sig. Japp Jonas fixar det galant. Det vet jag.
Fast det är skönt att slippa det där själv. Såklart. Oj vad nervös jag hade varit.
Men nu tänker jag avsluta min dag. Det är 1814 dagar kvar. Inte mer än en grisblink alltså. Fylla pellets, borsta tänder, läsa ett kapitel och sova.