Nej, ingen lucia kommer upp hit till kullen. Inte ens K klär ut sig i vit särk och ljuskrona. Besvikelse. Fast det har såklart aldrig hänt förr heller. Ja oh förresten är inte dagen slut ännu. Man får leva på hoppet. Jag lever på hoppet i allt.
När jag gick i småskolan (1-3) så var lucia ingen lek. Vi kallades fram en och en till fröken. Sen fick vi sjunga upp. De som klarade provet fick bli stjärngossar och tärnor (minns ingen lucia, fast det var säkert den populära flickan). De som inte klarade uppsjungningen fick inte vara med. Japp. Så var det då. För oss som hade mer röst än fotboll i benen var det såklart en revansch. Men jag minns att jag mest tyckte synd om dem som inte fick vara med. Hur som helst blev det nog mitt första solouppträdande. En vers ur Staffan var en stalledräng inför hela skolan i gymnastiksalen. Jag tror det gick bra, jag har aldrig sjungit den igen sedan dess. Ett av få minnen jag har från den där tiden. Jag var och är en drömmare. Drömmar ha svårt att fastna i minnesväven.
Här har solen inte gått upp ännu. I Kiruna och där uppåt går den inte upp alls. Mörker. Julkulorna skall ut idag i alla fall. Luciatradition. Inte för att de lyser upp mer än sinnet de heller men ändå. Men nästa onsdag vintersolstånd. Sen vänder det. Hurra!
Vemodet har rullat in. Julvemodet. Ingen jul utan det. Jag gillar det egentligen. Det som vill få mig att krypa undan och hållas för mig själv. Det som får mig att känna mig mer utanför än jag egentligen behöver känna. Det som skulle passa med – jag, en liten stuga långt, lång inne i skogen, småfåglar och tystnaden. Sen en morot på julafton. Den, en julaftonspromenad eller skidtur och sen en god bok framför en sprakande brasa. Flykten från en värld en kuf som jag inte riktigt hör hemma i.
Min granne dragspelaren är i tidningen idag. Men artikeln handlar inte om musiken den här gången. Utan om demensen. Den som plockat bort honom från oss i mycket. Jag saknar hans berättelser och småpratet vid postlådan. En god man. Ja och fast minnet inte fungerar som det skall alltid så rör sig hans fingrar lika rappt över dragspelet i de svåraste stycken. Hjärnan och muskelminnet är förunderliga maskiner. Sone min Sone. Du saknas mig.
Men jag skall skicka min första aktivitetsrapport till arbetsförmedlingen. Det är förunderligt att få den ynnesten som 60-åring. Lite som småskolan det där också faktiskt. Lite fånigt och barnsligt. Jag antar att ingen läser dem. Möjligen ögnar någon igenom dem inför ett möte. Men till 99.999% är alla dessa miljoner aktivitetsrapporter som lämnas in bara meningslöst trams. Byråkratuppfinningar. Tur i alla fall att vi har en tid när det här sker elektroniskt. Det går i alla fall inte åt några träd. Kanske synd iof när man tänker efter. Det var kanske där arbetstillfällena fanns.
Jag skall krypa in i mitt hörn. Göra det som kufar gör så här en och en halv vecka före jul. Jag hoppas att alla där ute får en fin och trevlig luciadag.