Los-Färila-Ljusdal-Järvsö-Ljusdal-Delsbo-Ljusdal-Färila
Min värld. Vi möter “800” polisbilar när vi åker upp. Antingen har det hänt något eller också skall de käka julbord i Hamra. En halvdag går. Hemma igen. Poliskontroll. Blåsa. Prata med frusen polis. Japp julbord ikväll. Jag nykter. Få åka vidare. Två kilometer. Ny poliskontroll. Ny frusen polis. Blåsa!? Nej, har ju just gjort det. Inte julbord i Hamra utan på “stationen”. Ikväll. Senare. Frysa först – festa sen. Blir inte medbjuden. Har hört att det går hett till på polisernas fester. Något att uppleva innan man dör.
Hemma en macka. Färskt bröd. Lyx. Skjutsa iväg K till jobb. Hem igen. Utan poliskontroll. Fyll pellets. Hämta posten. Mata fåglar. OJ skottat! Sicken lyx. Riktigt lyxskottat dessutom. Tack tack tack! På med kaffet. Sugen på det nu. Sugen på att koda. Tittar på platsjournalen. Jo jo. Sextioåringar verkar vara i ropet fortfarande. Eller inte. Vad tror du?
Ja så nu sitter ja här och skriver det här och dricker kaffe. Smakar utmärkt. Jag som bara ser en skärm normalt om dagarna har fått intryck idag så att jag klarar mig resten av månaden. Men det behövs väl en julhandling i slutet av nästa vecka antar jag. Den där handlingen som får en att anstränga sig till det yttersta för att hålla sig lugn. Ni vet stirrande blickar. Robotträngsel. Högljutt. Fritt spring. Slut på det man skall ha. Japp årets prövning är den där handlingen. Förr jäktade jag ofta med projekt hela vägen fram till jul. Var ofta ganska seg och omtöcknad redan när jag gick in i affären och utförde den där sista handlingen, överlevde den just därför, ja jullugnet började när man betalt och gått ut. Men nu. Ovan vid den där pulsen. Ovan alla intryck. Klarar nästan inte av det. Men två söner har ryckt in och bistår i det hela. Det hjälper. Jag dirigerar. Mumlar. Svär. Sen är man ju äldre och gaggigare också. Kan inte tränga sig fram mot de åtråvärda varorna med samma smidighet som förr. Men lik förbaskat. När allt är betalt och nerpackat så börjar julen. Ja möjligen när man står där på kyrkogården och tänder ett ljus för dem som inte är med längre. Efter handlingen. På vägen hem. En kall kyrkogård där de flesta ligger. Om aska och urnor nu kan “ligga”. Men det känns inte passande att säga att “de står på kyrkogården”. Liksom. Men det är väl det de där nergrävda urnorna gör. Om man inte blivit strödd i minneslunden. Då har man för länge sedan blivit bortfraktad från kyrkogården i form av gräsklipp.
Tänka sig. En vecka kvar till julafton. Ungefär. Ja, jävlar. Nytt år snart också. Vet inte riktigt vart det här året tog vägen egentligen. Ett år som inleddes ganska dåligt men som tagit sig. Kan bara hoppas att det fortsätter så. Tar sig. Mer för varje dag. Att det är goda tider där bortom nästa krök. För nog tycker jag vi är värd lite nedförsbackar härifrån. Lättpromenerat. Men det är ganska för mycket begärt. Ingen har väl en helt tillrättalagd väg att gå efter hur än mycket det har krattas för dem.
Fast jag längtar efter att få koda några rader nu. Japp, fast det är Javascript. Det börjar nämligen se ut som ett “hus” nu det där bygget jag håller på med. Tänka sig. Att det går om man segar på. Näpp, jag tänker inte fråga mig själv till vilken nytta? Jag känner värdet av det jag gör inne i mig. Det räcker. Tro mig!