Julbyn

Efter ännu en natt i blåljuset så kommer dagen. -10 sisådär. Rutor skall skrapas. Det knarrar under fötterna. En vacker morgon. Byn blir lite av en tomteby den här tiden på året. Man vet var tomtefar, tomtemor och alla nissar bor. De flesta husens ägare är kända. Japp, man känner dem nästan alla, eller vet i alla fall vilka de är. En sådan där morgon är det när jag verkligen gillar att bo på en sådan här liten plats. Lugnt. Stilla. Tyst.

Jag åker hem. Jag skall städa idag. Småstäda. Hålla efter. Noop, inte i “the mancave”. Där får det gro igen till våren. Men i lägenheten. Den behöver hållas efter. Japp, det är mitt “jobb”. Sen skall paketen iväg idag. De som skall till släkt och vänner. Två paket numera. En gång i tiden var det tio. Men gamla släktingar går bort. K’s far kvar nu. Sen minns vi en familj till som är värd en julhälsning. Det finns något sorgligt med det där såklart. Att den släkt man har en relation till tunnas ut. Det är så av naturliga skäl på farsans sida.  De var många syskon. Men de i sin tur fick inte så många barn. Jag och brorsan biologiska och en adopterad kusin som också är borta nu blev det. Fyra män och två kvinnor levde. Vi två kvar. Ja och så våra barn såklart. Helene, Teresa, Mikael, Jonas, Niklas som skall föra allt vidare. Två mina, tre brorsans. Ja och Jessica och Jens såklart. Kusinens barn. Man har inte bara relationer bakåt i tiden genom blodet.

Kondensstrimmorna från planen mot Amerika korsar himlen. Drömmar som flyger där högt uppe på 10 000 meters höjd. Förhoppningar. En del skall över för att uppleva nya saker, andra åker hem till jul, någon skall träffa kärleken, andra vännerna. Någon skall bli grymt besviken. En annan kommer att bli rånad. Det finns så mycket i de där kondensstrimmorna som solen lyser upp mot en röd bakgrund. Hela liv. Om man låter sinnet fylla tankarna med deras berättelser.

Men jag kan såklart inte bara sitta här och skriva min dynga. Städning var det. Så på med hörlurar. Fram med dammtrasa och dammsugare.