Så vinner dödens byracka till slut. Hugger tag i det den vill ha, dra iväg och lämnar oss som är kvar med saknaden och sorgen. Per Marner, min svärfar, K’s pappa, sönernas morfar, somnade in idag klockan halv sju efter en kort tids sjukdom. Ett liv är till ända. Ett fullt liv. Vi hade redan börjat förberedda nästa år och hans 90-års kalas. Det jag såg honom stå på som den självklara centralpunkten, klanens överhuvud, ankaret, stolt över att ha blivit nittio. Fortfarande kraftfull. Nu blev det inte så.
Sist vi pratade, pratade vi om döden. Det var på min sextioårsdag och jag kände mig gammal. Men han tröstade mig. “Se på mig” sa han. “Man kan ha trettio goda år kvar som sextioåring”. Ja och jag tror att Per har haft det. Pigg ända upp i hög ålder. Nyfiken och med ett klart intellekt ända in i det sista.
Man duger kanske aldrig som svärson till en stolt mans dotter. Men vem kan någonsin göra det när dottern är älskad utom gräns. För kärleken till sina barn höll Per aldrig tillbaka. Och nog kan en svärson som jag då faktiskt förstå att man får hamna i bakgrunden, enkelt dessutom om man nu verkligen älskar den kvinna som man har valt som sin livspartner. Nejdå, det har inte varit svårt.
Böcker var en viktig del av Pers liv. Kärleken till böckerna. Bibliotekarie och bibliotekschef var hans kall under många år. Kulturchef fram till sin pension. Böckerna, Konsten, Sörmland, Brännskogen är väl ord som kan sammanfatta ett liv som var hans. Men Stockholm, en bokhandel, en resa genom Europa efter krigsslutet, kadettskola,… ett liv rymmer ju så mycket. Ja, dessutom så mycket mycket mycket mer än jag vet om Per’s liv. Jag mötte honom först i en studentkorridor i Uppsala, den första presentationen för “hennes föräldrar”, han var redan då halvvägs till sextio. Allt i hans liv före den dagen är bortom mig. Fast kanske inte ändå. Jag läste in gymnasiet på KTS i Katrineholm. På biblioteket en dag, en vanlig kursdag med biblioteksundervisning, korsades våra vägar. Tror jag. Men då visste varken han eller jag att vi skulle få liv som blev sammanflätat några år längre fram. Det är ju så det fungerar.
Så vi gråter här i det stora gula huset på kullen idag. Och julen och slutet på det här året kommer såklart gå i sorgens tecken. Men vi är de levande också. Vi har egna liv att leva och måste såklart ta tag i dem med. Men i sinom tid. Först får vi ge oss tid att sörja. Karin, Lena och Olle i första hand såklart. Barn till den som byrackan högg tag i och släpade bort, barn som nu varken har mamma eller pappa kvar i livet. Som de till slut blir för de flesta av oss som lever fulla liv. Gråten är räddaren. Ventilen. Så gråt nu barn. Gråt tills det inte finns fler tårar. Låt sen livet gå vidare, men mins att så länge någon är ihågkommen, om så av en enda person, så är man inte borta från världen på riktigt.
Jag vet att stinsen från Vikarbyn välkomnar dig Per. Din mamma såklart. Din älskade Ingrid, hon som gick före. Det har varit en ära att få lära känna dig. Ja och jag har fått ännu ett namn att minnas på den långa listan av namn jag försöker minnas och rabbla när jag tänder mitt ljus där vi gravarna. Dina tavlor hänger kvar här på mitt kontor. Jag minns dig.