Dags att ta tag i den stora städningen. Julstädningen. Fast egentligen inte den stora. Vi gjord den för en dryg vecka sedan. Mer underhållsjulstädning blir det. Men sen. Ja då återstår bara en mathandling. Sen den stora vilan. Tre dagar borta från datorer och lödkolvar. Film, böcker, godis, god mat, whisky och familj. Bara det.
Förr, japp det känns länge sen nu, fast två år sedan bara, kanske, då köpte jag några tekniska böcker i något ämne till varje jul. Något nytt. Något spännande. Något jag vill lära mig. Sen tog jag ett kollegieblock, en penna och de där böckerna och så satt jag där i soffan under hela julledigheten. Det gick att både prata, titta på en film, äta godis, läsa en bok och anteckna. Numer är jag en klar ensaksmänniska. En sak i taget alltså. Men jag älskade de där jularna. Ja och lärde mig mycket under dem alla.
Nejdå. Jag älskar inte jular mindre nu för tiden. Fast tempot är inte detsamma. Kollegieblocket är inte lika välfyllt med idéer när ledigheten är slut. Men det går att leva med det. Jag är ändå sextio. Gammal.
Det börjar bli dags att knyta ihop året. Ett bra år det måste man säga. Ett riktigt bra år. Visst smolk i glädjebägaren under slutet av året. Men resten i bägaren smakade å andra sidan bättre i år än andra år. Hoppet är min julklapp det här året och “hoppet” är den absolut bästa julklapp jag någonsin har kunnat få. Fanns han/hon/det/gud så skulle han/hon/det/gud få en kram, men nu får det väl bli tomten som får den istället. Han finns i alla fall. Det vet jag med bestämdhet.
Jag har saknat mycket i mitt liv, men den girige har saknat mer såklart. Jag är inte girig. Rätt nöjd faktiskt. Har lärt mig min läxa. Förstår vad som är viktigt i livet. Nej, det är inte en röd Ferrari parkerad i garaget, inte en vit Fender Strata heller från 1979 som hänger där på väggen i studion. Nej inte ens de där 200 miljoner dollarna på kontot. Nej det sitter i huvudet. Det sitter i vad man gör. Vågar man följa den där rösten där inne som säger att man skall följa en väg och göra en sak fast alla runt omkring en säger att det är fel, så har man vunnit högvinsten. Japp redan där har man det. Att ha något att tro på. Ha något att leva för. All har inte det. Miljarder tror de vill saker fast det absolut inte är det de vill om de lyssnade på den där rösten inuti sig själv.
Så egentligen är det väl “tack skitår” som gäller ändå. Man lär sig saker i allt. Men tack för att man fick lära sig värdet av allt det “lilla”. Men jag var inte annorlunda före. Så var det ju. Jag har alltid gjort min grej. Japp, nästan alltid gjort den utanför er andra. I en egen värld. Det är kanske svårt att förstå hur någon som sjöng och spelade, som tog emot applåder och hyllningar där på en scen, kanske var just som ensammast just där. Mest solitär uppe på den där scenen. Som bara ville gråta när han gick av. Trotts ryggdunkningarna. Ropen. En del föds kanske sådana. Det känns i alla fall så. Att jag aldrig hört till den här världen. Inte där, i det, inte nu. Inte på riktigt. Att hon som är min syster blev kvar där på andra sidan. Att hon saknas mig. Att hon försvann på vägen och kanske till slut blev någon som finns mycket närmare än vad jag någonsin kunde tro. Eller var det någon annan? Eller ingen? Men saknaden… den som går att ta på. Den är äkta. Eller en skada kanske? En genetisk defekt.
Det får vara hur som helst med det. Jag ler. Ler åt mitt eget tungsinne. Ofta faktiskt. I juletid är det mig mest nära. Julfrid är gråt i halsen. Varför? Nej, det kan jag inte svara på. Men jag gillar det. Är det sjukt? Kanske. Men det blå är min vän. Jag kan tvinga mig ner i det för att jag gillar att vara nere i det nedstämda. Japp, EN lyx. En lyx för den som kan färdas fritt mellan blått och upphöjt. Egentligen behövs det bara musik för det där. Några sorgsna låtar i rad så är jag ner i det ledsamma. Lite Metallica på det så är jag uppe igen.
Jag har önskat mina vänner i VSCP världen god jul för en stund sedan. Nu inte så många aktiva. Förr drösade det in mail tillbaks. Ganska tyst nu. Men det går upp och ner. Så har det gjort under de sexton år jag jobbat med det där. Det går upp igen det där. Men sexton manår. Google, IBM, Microsoft, skulle kunna göra samma sak på en månad. Men så gör de inte det. En liten David kan slå Goliat. Fast det händer sällan. Men oftare än vad man tror händer det. Konstigt nog. Jag lever på den tron.
Hur som helst vill jag önska er alla, ni som läser, orkar läsa den här bloggen och mina funderingar, en riktigt god jul och ett gott nytt år. Ni har blivit fler under slutet av det här året. Dubbelt så många ungefär, ett femtiotal. Det förvånar mig. Men på något sätt gör ni läsare det enklare att leva för en sådan som mig. Allt jag gör blir inte bara saker som stannar inom mina väggar, alltså som musiken, som det andra jag skriver, som koden. Genom bloggen hörs jag i alla fall lite. Hörs man finns man. Just det hjälper mig att leva vidare. Så tack kära bloggläsare. Fortsätt att läsa om ni orkar.
Sist vill jag skicka en speciell hälsning till en vän i Järvsö. Jag kände dig inte, Men en dag knackade du på. Hade en whiskyflaska med dig. Tackade för bloggen. Du läste den. Sen dess har du varit upp många gånger. Alltid med något med dig. Semlor, whisky, Vicks blå och skratt. Men framför allt har du haft dig själv med hit upp till skogen. Det enda du fått tillbaks är en kopp kaffe. Du är godheten personifierad. Efter att lärt känna dig har jag insett att det verkligen finns genuint godhjärtade människor som ger utan att en tankepå att få något tillbaks. Till dig, som jag är skyldig allt, kan jag bara skicka ett tack och en önskan om att du får en riktigt jävla fin jul där i Järvsö. Ingen är värd det mer än dig min vän!
Ha det gott allesammans!