Jag har somnat tre gånger i soffan i dag. Jodå jag sov gott i natt också. Läste ut min bok iof. Och (“börja aldrig en mening med och”) jag är mätt. Mer än mätt. Trött på att vara “stuffed” hela tiden. Det här måste få ett slut. Men en dag till. Kan man överleva detta liv en dag till. Kunde koloniserande engelsmän göra det år ut och år in så skall väl jag kunna klara det en dag till. Dom hade iof inte ett gäng backar med julmust, uppblåsaren, i sin arsenal av dödliga ting att hälla i sig, men däremot puddingar, pajer och inälvsmat så det räckte och blev över. Varje dag. Året runt. Japp, det och boredom. Där är jag ännu inte. Sovsessionerna hjälper.
Elva sekundmeter på tisdag med tjugo i byarna. Man borde stannar inomhus. Definitivt inte ge sig ut på vägarna. Alltså bestämmer sig sonen för att det då är dags att åka hem till Uppsala då. Så ut på vägarna blir det.
Och visst är det skönt att slöa också. Men tre dagar räcker. Det skall bli skönt med vardag också. Men japp, överlever en dag till. Spelande sägs det bli imorgon. Traditionsenligt. Det och gott kaffe,
Jodå dåliga filmer tittar vi också på. Julfilmer såklart. Kvällens är inget undantag. FÖRSKRÄCKLIG!!! Vi borde titta ikapp på julkalendrarna, vi har missat de sista avsnitten, men det vill sig inte riktigt. Det där måste vi ta tag i. Vad hände egentligen? Hur slutade det? Får en vuxen (nåja) människa känna den nyfikenheten?
Somnade jag under Kalle Anka i år igen? Japp jag tror det. Är de alla fäders förbannelse. Snarkandet. Att inte få se det nya? Ja och det lär ju inte bli bättre med åren. Fast vem vet.
Ett glas god whisky. Glädjer gamla män en dag som denna. Mer behövs det inte.
Men begravning om någon vecka. Gör gamla män ledsna. Vill helst slippa. Såklart. Finns det någon som längtar till en begravning?
Jag tror att man påverkar sitt liv. Man har val. Man kan göra det lätt eller svårt för sig själv. Allt är inte andras fel. Javisst det kan te sig så. Att allt är andras fel. Japp och det är därför som ingen sitter i fängelse är skyldig eller någon som har ett företag som går i konkurs själv har orsakat det hela. Men man är en del i processerna. Har ett ansvar för vad som händer en själv. Man måste ta det ansvaret. Det tror jag. Men jag kan ha fel. Såklart. Jag har har ännu inte levt så länge att jag kan alla svar. Jag bara anar några stycken.
Fast han/hon/det/gud kan förlåta det mesta. I alla fall om man svär trohet till den katolska läran. Sen blir allt så mycket enklare.
Fast nu. Halv ett. Måndag. Oj redan. Boken väntar. Jag är sugen på att läsa ett tag. Känner mig tillräckligt pigg för det dessutom. Härligt helt enkelt. Eller hur?