Den börjar mojna där ute. Stormen. Det är inte så farligt längre, eller det blev inte så farligt över huvud taget. Visst drog det i ett tag kring åtta men inte så att vi föll ner på våra bara knän i bön för varken hus eller liv. Japp, jag tror att vi har klarat av en till storm med livet i behåll.
Jodå. Livet. Igång. K är nere på biblioteket. Hon har sitt. Jag sitter här hemma. Har mitt. Nu några skälvande dagar kvar på ett sötsurt 2016. Kanske blir 2017 det där året då det vänder. Jo jag tänker sådär varje år. Nu vänder det. Ändå har vi det så bra som man bara kan ha det. Japp. Utan att det vänder. För det mesta.
J, storsonen, hemma, men åker mot Uppsala mot kvällen. Att ha barn hemma är ett under, hur gamla de än blir. Kommer att saknas. Men vi brukar helghälsa på fredagar. Men hans flickvän väntar (otåligt) där i Uppsala. Där är hemma på riktigt. Men det här gamla huset på en kulle i Los är såklart också hemma. Fast inte på riktigt längre. Bara på låtsas. Kring jul och någon gånger till per år.
Själv då. Ja inte är det full fart. Skriver ett brev. Ett av de svåraste jag skrivit i hela mitt liv. Men ibland måste man skriva svåra brev. För att de behövs. Men annars låtsasjobb kanske. Snart. Sen skall son skjutsas iväg för vidare transport med tåg.
Mätt är jag i alla fall fortfarande. Men inmundigar föda ändå. Äter Janssons frestelse till lunch. Restätarvecka. Men skippar i alla fall julmusten. På något konstigt vis står det en back kvar där i skafferiet. Yngste sonen får väl ta sig an den där på allvar under dan. Så kan vi ju inte ha det.
Har en nästan fysiskt behov av musik. När jag är där uppe blir det inte mycket musik. Det är det andra ljud. Här nere är den på nästan 100% av tiden. Så efter ett antal dagar som de här som passerat uppstår ett sug. Det stora musiksuget. Så snart. Upp med volymen och kör. Man kan dessutom passa på och koda några rader medans man lyssnar.
Så det tänker jag göra nu. oooschhhhJopp… Det sista var norrländska,