“Jojja has left the building” och det blir tomt. Såklart. Men som det skall vara. Han fick med sig lite kakor så att någon dag borde han väl i alla fall klara sig.
Onsdag. Mellandag. En del tillber Mammon på mellandagsreor. Man kan “tjäna en hundring”. Kanske till och med bli lycklig. Jag vet inte. Skiter i det där. Klickar bort spammen om det. Blundar för annonserna. Lipar åt affärsmännen som lika ofta är affärskvinnor. Nöjd med det. Jag. Dom? Vet ej.
Tittar på Selma igår. I alla fall en bit av programmet. Sen somnar jag på grön IKEA soffa. Dunk. Vaknar och går och lägger mig sen. Mer blir det inte av den tisdagen. En förslösad tisdag i det Åke Hedmanska livet. Men de behövs de där dagarna också. Det finns en räcka att välja bland. Men färre än man kan tro. På sitt sätt hjälper också de där dagarna/kvällarna en ocool gubbe framåt. Man måste förstå det.
Selma är bra likt “semla”. Ett gott tecken. Men en urvattnad serie om jag får frågan om ett utlåtande. Jag vill se in i huvudpersonernas själ inte bara se deras vackra ansikten. Men ingen kräver ett utlåtande av mig och ger jag det så lyssnar ingen. Ni vet det handlar om vem som säger saker inte vad. Så en TV serie om Selma Lagerlöf på TV blir okommenterad av mig. Nästan.
Jodå, jag känner mig aningens trött idag också. Julen har liksom tagit en tugga av mig. Eller kanske är det snarare tvärt om så att jag tagit en för stor tugga av julen. Kroppen digesterar nu det som svalts ner i de där tuggorna. Det blir ingen kraft kvar till huvudet. Trött. Men man får ta till kaffe. Det brukar hjälpa åtminstone en bit på vägen. Hoppas att det sätter en på spåret igen.
All den där julmaten måste ju märkas i avloppsnätet förresten. Borde inte den siffran publiceras. “Nytt rekord i år igen”. Ungefär som julhandelns omsättnings. Intressantare siffra om du frågar mig. Analyserade man sen en del spårämnen i den där smeten skulle man dessutom kunna presentera en hel radda intressanta siffror. Japp jag vill veta. Kräver den där informationen. Hör ni det Svenska Dagbladet? DN? Rapport? Reningsverken?
Apropå bajs, så åt jag en lunch här före jul och läste en ingående artikel om tarmens bakterieflora och transplantationer av densamma. Den utmärkta gratistidningen Ceralia. Det tog en bra stund innan jag såg det eventuellt osmakfulla i att äta lunch och samtidigt läsa om bajs. Men man kan presentera forskningsresultat på ett sätt i den där tidningen som ingen annan kan. Jag läser den ofta från pärm till pärm och inte kan man säg att jag är sådär superintresserad av brödforskning och kringliggande områden. Bra journalistik helt enkelt. Applåder. Oväntat från Lantmännen (finns inga lantkvinnor?).
Lillkatten ligger vid mina fötter. På fotstolen. Den som samlar på pelletssmulor. Jag borde alltså sticka ett par strumpor. Bilden hade blivit komplett då. Så långt från gumman, katten, stickningen, fåtöljen och brasan är den nu inte den bilden. Katt med på kontoret är detsamma som ett tänt ljus. Ger mig ett speciellt lugn. Nackdelen med katt på fotstolen är att jag inte kan inte programmeringsposen. Dvs sjunka ner bakåt, långt ner i stolen, händerna på tangentbordet och med blicken i fjärran. Sen koda storverk sådär, glömsk i logiken. Men måste jag välja så väljer jag katten. Det är gott att ha henne här. Mycket gott. Vi är vänner.
Ligger vaken någon timme här i natt och funderar. Tankarna far omkring som ett helt bålgetingbo just för tillfället. Irriterar. Pockar och pekar. De behöver lugnas ner. Speciellt då där vid fem när man inte kan somna om. Men just där och då är jag sugen på att skriva mer. Ta tag i de där halvskrivna böckerna. Skriva “klart”. Göra det där jättejobbet som krävs. Japp, jag är ju arbetslös. De facto så. Tiden finns där. Men det som ter sig som en bra ide kvart i fem i en säng i ett mörkt rum med en halvsnarkande fru bredvid sig ter sig inte som en lika bra ide såhär på förmiddagen. Det blir nog aldrig en bok. Men kanske fler noveller. Jag gläds av att skriva dem liksom bloggen. Men om bloggen bara är tankar nedklickade i filer på en hårddisk så tar novellerna längre tid. Man måste ha en kväll, en dag, en helg. Ungefär som när man sitter i studion.
En yngre grannpojke brukade få rycka i mitt öra där vi satt i trapphuset för att stanna “historieberättarnaskinen”. Sen berättade jag en slumpvis påhittad historia för honom. När den var slut började vi om. Det gick några timmar sådär i trapphuset. Det har alltid varit lätt för mig att tappa av “flödet”. Det som är som en stormande flod med alla historier som finns och funnits och kommer att finnas, all musik som finns och funnits och kommer att finnas, alla uppfinningar som finns och funnits och kommer att finnas. Det är när ventiler läcker som det inte går att sova. När delar av det där flödet pyser ut okontrollerat. Ramlar man i den där strömmen är man för evigt förlorad. Den är lika farlig som underbar den där strömmen.
Men min dag börjar nu. På riktigt. Man kanske skall bajsa först dock. Mellandagsbajsa. Undrar hur det sett ut i statistiken?