Det fanns alltså en nyckel till allt det där hon ville ha. Idag hade hon äntligen fått den. Det vara bara att sätta den i låste så fick hon precis det hon ville. Det var ingen märkvärdig nyckel. Rostig. Gammal. Bara tillverkad för tre stift. Inget märkvärdigt med den alls. Hon hade förväntat sig att den skulle skimra av guld. För visst borde en såhär märkvärdig nyckel skimra av guld och ha diamanter fastsatta på sig. Vara en nyckel för kungar, drottningar. Eller åtminstone vara självlysande. Visa att den var nycklarnas nyckel. Istället var den alldaglig. Vanlig. Snarare mindre uppseendeväckande än mer uppseendeväckande.
Nyckeln var kall. Hon höll den i sin hand. Slöt handen omkring den. Värmde den med sin egen inneboende värme men nyckeln verkade inte ta åt sig handens värme. Den förblev kall. Innehöll en kyla som fortplantade sig in i hennes kropp. Fyllde handen, alla ben och spred sig sakta upp för armen. Upp mot axeln, upp över nyckelbenen och rakt över halsgropen mot den andra axeln och sen nerför den vänstra armen. Samtidigt nedåt genom hennes kropp och upp genom hennes huvud. När kylan nådde ner mot hennes hjärta rös hon. Skakade till som en inre jordbävning hela hon. När kylan nådde ner till hennes mage kände hon sig lugnare än hon tidigare varit i hela sitt liv. När den inramat hennes huvud och nått till hennes tår var hon i en annan värld.
Hon såg en man med kåpa. Han gick i ett trångt gränd. Hon kände lukterna som om hon var där. Hörde vinden och ljudet av mannens hasande men snabba steg. Mannens ansikte var fårat som av ett hårt liv utsatt för dåligt väder och ogynnsamma vindar. En gammal man som levt det livet länge. Buskiga ögonbryn och ett helt vitt hår som till större delen täcktes av kåpan. Mannens ögon glödde. Där fanns vanvett blandat med förväntan. Hon anade snarare än visste att grunden till denna brinnande blick kom från ett överjordiskt hat. Mot vad hatet var riktat kunde hon inte avgöra. Men det fanns där. Tydligt och klart.
Mannen svängde av och gick in genom ett ännu smalare och mörkare gränd. Kanske bara en meter brett. Lukterna av avföring var starka här. Han gick fram till en dörr. Öppnade den och gick in. Det luktade fuktigt och instängt här inne. Han tände en oljelampa. Hon såg ett smutsigt träbord och en spis. En säng med en grov brun filt på men ingen madrass eller kudde. Ett golv med halmströ.
Mannen satte sig vid bordet. Fällde ner kåpan. Hans hår var verkligen vitt. Ett hår som aldrig eller sällan sett en kam och som i toviga lockar räckte den gamle mannen ner på axlarna. Mannen tog fram något ur sin ficka höll det i sin hand. Först såg hon inte vad det var eftersom handen låg i skugga. Sen drog mannen oljelampan mot sig och då såg hon vad det var. Hennes nyckel. När mannen slöt handen om nyckeln visste hon vad som väntade och något hos henne anade mer än kände att samma kyla som hon nyss upplevt spred sig också i mannen. Hon förflyttades återigen.
En strand. Ett barn. En flicka på kanske tio år. Långt ljust hår. Ett öppet ansikte. Vågor från havet dånade in mot stranden. En ljum vind. Ett blått hav.
Resten av denna berättelse är censurerad av Facebook eftersom en skojig bild saknas.