En morgon när man lika gott kunde ha stannat kvar i sängen. Trött alltså. Men kaffe påsatt, puttrar gott i bryggaren – doftar underbart – jag skall nog bli redo för den här dagen också. Till slut.
Himlen färgar snön blodröd där ute, förutsägelser om framtiden kanske, eller bara blåsigt väder någon annanstans på jorden. Vem vet. Egentligen. Vi tror. Rör oss i flock mot det som vi nåt konsensus om i våra tankar, eller det som makten bestämt att vi skall tänka, men det är inte alltid rätt väg. Ganska ofta fel väg faktiskt. Fast vetenskapen vinner väl över vidskepligheten också i min värld såklart. I alla fall nästan alltid. Men vi får inte glömma att vetenskapen har samma roll och makt idag som kyrkan hade på 1600-talet. Nytänkande kommer att ha svårt att ta sig in i tankehirarkierna. Man måste alltid vara lite utanför och på sidan om för att hänga med på riktigt. Mitt i knuffas man bara framåt i den riktning massan valt.
Jag har sällan tid att bara sitta och leka nu för tiden. “Du leker ju hela tiden” säger någon. Ja och visst det kan se så ut. Kanske är det sanningen rent utav. Men mitt låtsasjobb är ett projekt. Det finns måsten i ett projekt. Mål. Massor att göra. Saker som man vill blir “klar” med. Tankar som man vill realisera för att se om det fungerar i verkligheten, fungerar utanför huvudet, som realiserad tanke. Det där att köpa en Arduino och en sköld och leka lite finns det inte så mycket tid för. Fast jag borde såklart. För att det är roligt och stimulerar. För att det blir demoprojekt. I alla fall måste jag få upp min väderstation. Den har legat monterad här inne i två år nu. Problemet är att lägger jag två dagar på att få igång den så går det bort två dagar av tid som jag har alldeles för lite av. Japp, för lite, fast jag kan tyckas ha eoner av tid. Men betänk sextio bast. En ensam man som gör jobbet hos tio. Man får ligga i då. Måste det. Det är berg som skall flyttas. En hel värld som skall förändras.
Fast farsan la av alltså. Släppte allt och tog de lugnt de sista åren. Vi runt honom gapade. Han som alltid varit en arbetsnarkoman av rang. Starkt gjort. Så frisk kommer jag aldrig bli. Men man kan ändå hoppas. Men det känns tveksamt. Tänk posten “Jag är trött på VSCP projektet nu, nu får någon annan ta över…”. Ja jävlar. Vad skall man göra sen liksom. Ja det vore såklart inget problem att hitta nya saker. Såklart. Den där känslan hade man 1992 efter konkursen. Jaha, och nu då!? En stor tomhet. En stor sorg, som om ett barn hade dött. Men en lättnad också. Den smög sig på efter hand och blev till en stor lättnad. De där sista halvåret när man gått upp och spytt varje morgon innan man gick till jobbet. Halvåret då man försökte rädda. Det tog slut i och med att jahg skickade in konkursansökan. Men jag stred i tingsrätterna efteråt också. Mot fodringsägare som försökte ta genvägar. Man har ändå vissa säkerheter som bolagsman i ett aktiebolag fast folk försöker såklart ändå. Passar på för att de vet att man är sänkt. Orkar man inte bestrida är man körd för alltid. Man kämpar. Men till slut såklart. Man är för ensam. Det blir för mycket. Man kan inte vinna. Jag gav upp. Gick vidare för att överleva istället för att sätta en hagelbössa i munnen och trycka av och göra slut på allt. Ansvar före enkla utvägar. Feg är jag inte.
Ja en dag kanske man kan ta det där beslutet. Att lägga av. Oknappa. Risken är bara att då tar det slut på mig med. Fast sannolikt skulle ett projekt bara avlösas av ett annat. Jag är nu ändå en sådan människa. Ser projekt överallt. En sådan som inte behövs om hen inte har pengar.
Fast jag har slutat att göra saker för andras gillande. Gör för mig själv mest numera. I alla fall när det gäller mina projekt. Använder någon, läser någon, lyssnar någon så må det vara hänt. Skrivandet, musiken, kodandet. Min treenighet. Eller mina svagheter.
En konstnär, Gösta, i boken jag läser är fattig i hela sitt liv. Blir upptäckt efter sin död. De händer ju rätt ofta det där för konstnärer. Att folk är före sin tid under sin levnad. Nu börjar jag alltså komma i en ålder när det där är det enda man kan hoppas på. Vad det nu skulle spela för roll när man är död och borta. Så nej, det spelar ju ingen roll det där heller. Man gör det man måste. Ja och det har blivit mitt livsprojekt som Anders skrev. Mitt legacy. Kanske inte värt ett dugg egentligen. Tänka sig så mycket jobb till ingen nytta.
Jag brukar se efternamnen på de som driver riskkapitalprojekten i Sverige idag. Ja och nog är det oproportionerligt många av de där högborgerliga namnen som man känner igen. Samma namn som står på postlådor ute i Djursholm och i Lidingö. Men man ser såklart efter de sina. Nätverkande kallas det väl. Det skall inte vara några katter bland hermelinerna helt enkelt. Fast de har sitt såklart. Så mycket att leva upp till. Så många krav på framgång. Nej jag skulle inte vilja byta.
Men min dag som redan börjat för någon timme sedan skall nu ta fart på allvar. Japp, det är den där världen som skall förändras. Jag tror fortfarande att en ensam man kan göra det. Om han jobbar på. Galet kanske. Ja, kanske är man bara en galen människa. Men skit samma. Farfar kunde väl ansetts som galen han med. Med lite vilja. Då ligger det i släkten. Hellre galen än en som inte ens blir ett mellanslag i det som skrivs om tiden. Jo, javisst.