En del föds till gudar. De bestämmer själva att de är det och sätter sig självsäkert på en av gudarnas förgyllda stolar. De eviga livets stolar. Hur skall historieböckerna kunna glömma dem. Gudarna ser till att gudar är gudar också när de är borta. För trotts evigt liv så dör de utan tålamod och utan nåd precis som vi vanliga trälar dör från världen. Men de har såklart kyrkor som är mer välfyllda än oss andra på sina begravningar. Musik och sånger som spelas av andra gudar och som recenseras i varje tidning och självklart upphöjs till det magnifika. Gravstenar som är så stora att de nästan når hela vägen upp till himlen, och de är såklart inte vilken sten som helst de består av, hämtad från Italienska stenbrott är de, slipad, putsad och uthuggen av den bäste gravstensmakaren. Den skall ändå stå där en evighet den där stenen på kyrkogården. Höja sig över vanligt folks stenar. De som försvinner en efter en när åren går och ingen betalar in gravvårdsavgiften. Blir vägfyllning eller samlade i högar bakom kyrkogårdsvaktmästarens bod. Till slut står bara den upphöjde gudens sten kvar där på kyrkogården som en av de gamla. Gravplats betald i evighet. Det är prästerna, disponenterna, landstingsråden och riksdagsmännen. Aldrig arbetarna och pigorna och barnen som gick från världen alldeles för tidigt.