Ljuset börjar flämta på det sista här inne i det som förut var monteringsrum men nu är låtsaskontor. Jag kodar på. Vad skall jag annars göra? Egentligen är väl allt det här bara en väntan på pension, eller mer krasst, en väntan på döden. Vi står ju där längst fram nu med våra bröder och systrar vi som följt våra föräldrar och släktingar till en sista vila så många gånger att det inte finns fler kvar att följa. Nästa gång, efter en kommande begravning, så är det någon av oss som är stjärnan i själva showen så att säga. Fast jag vill ju inte ha någon begravning. In i ugnen bara, ut som aska, aska som helst strös i Voxnan, annars i skogen. Den där axelprotesen, titan tror jag, kan de kanske lämna på materialåtervinningen. Helt OK med mig i all fall. Den som bränner mig kan kanske göra sig en krona på det där. Väl bekommet säger jag. Kan man väl vara värd med det jobbet. Den har mest gjort ont. Pappkista blir det. Brinner bra.
Fast man hoppas ju att det där tar ett tag innan det inträffar såklart. Men man vet såklart inte. Rätt vad det är så ligger man där. Har blivit klar.
Men först begravning på måndag. Nej jag längtar inte. Har någon någonsin längtat till en begravning? Sen hem igen. De levande måste fortsätta leva sina liv.
Men död är väl examen. Man vill ju gärna summera och teckna ner ett liv i slutbetyget. De flesta har väl gjort både bra saker och dåliga saker. Har varit människor och har inte kunnat annat. Andra är det bara skönt att bli av med. Man glömmer dem så fort de är i jorden.
Man kan titta på sin hand, röra lite på fingrarna och tänka att en dag så kommer man att elda upp den där rätt perfekta handen. Känns onödigt på något sätt. Men sen inser man såklart att det finns en massa andra händer i världen. Yngre händer. Händer som vill ut och röra på sig, gripa tag och göra obscena gester. Man bör lämna plats. Får inte vara så självisk. Nejdå! Bränn bara.
Fast död har alltid varit närvarande i mitt sinne. Det är lite fånigt. Ja, jag vet. Ingen mår bra av att gå omkring och fundera över döden titt som tätt. Men jag har gjort det så länge som jag minns, säkert sen tioårsåldern i alla fall, före det minns jag inte, och den har liksom blivit en gammal vän med åren. Ja det där framgår ju tydligt här på bloggen såklart. Kan skrämma iväg de modigaste.
Med lite tur är svärfars begravning den sista jag går på. Japp, säger det fast jag är väl medveten om att den förhoppningen säkert ändå inte slår in. Tur har jag inte. Men man kan hoppas. Per, svärfar, kommer såklart att bli saknad. Precis som alla som gått före honom. Men man kan omöjligt gråta floder över någon som dör vid 89. Japp sakna, sakna så man får tårar i ögonen, så blir det ju. Men förvånad över att döden kommer, eller ledsen över att livet blev för kort. Nej det är omöjligt såklart. Så var det med min mamma också. Saknad såklart, men döden var en befriare och en vän.
Fast sorg är ens egen och bara ens egen. Man kan inte sörja åt någon annan. En del gråter floder, andra inte alls. Bara den med en trekvartshjärna betygsätter kärleken efter sorgens uttryck.
Nu tänker jag gå till sängs. Boken för tillfället utspelar sig i Afrika. Det befriar lite av den jag är att befinna mig där just nu. Att se den kontinenten genom andra ögon. Känna dofterna, värmen och värderingar som skiljer sig från våra. Förstå… kanske, försöka. Ja och såklart inse att det egentligen inte skiljer så mycket. Vi är ett och samma. Det stora är lika, det lilla olika. Tittar man till för flyktigt ter sig skillnaderna stora just bara därför. Så man får läsa på. Se ut genom “låneögonen” ordentligt. Lära sig något.
Godnatt!