Ishalka. Man kan ställa sig nedanför trappen till det stora gula huset på kullen och halka hela vägen ned till byn och affären. Rätt praktiskt om man vill handla men olämpligt om man vill komma hem igen. Så jag sandar lite, med betoning på “lite”, för tidigare “halkor” under säsongen har krympt sandförrådet. Det som fylldes från rullstensåsen i höstas. Usch ja, den är visst skyddad till och med. Någon borde ropa S K A N D A L och blanda in polis. Brattberget (Norska för Brantberget btw) behöver dessutom inte bli högre. Eller behöver det det?
Under istiden så gick havslinjen precis här i Los. Ingen hav över oss någonsin. I princip är det bara några hundra meter till den strand som en gång utgjorde linjen mot havet. Inte konstigt med min längtan till hav alltså. Men det där har jag skrivit om förut. Man skall ju inte upprepa sig. Problemet är att ämnet är så jävla intressant. Se där, där avslöjade jag mitt dåliga ordförråd också genom att svära. Som om det nu skull evara så. Dumhelvete. Men urtidshavet. Det fanns där. En dag tänker jag hitta en snäcka just där. Men man får väl gräva då antar jag. Någon meter. Fast häftig tanke att för tiotusen år sedan så fanns kanske världens bästa surfvågor just här i Los. Eller hur? Ja den där stugan jag drömmer om kunde ju stå där. Havsnära. Marken minns och om tiotusen år kanske havet är där igen. Den fattige får ha tålamod den rike kan köpa strandnära nu direkt och omedelbums.
Annars fryser jag mest just nu. Fast det finns ingen egentlig anledning till det. Tjugotvå grader där jag sitter. Noll, eller nära noll där ute. Men fryslort är jag. En fryslort kommer jag alltid att förbli. Burrrrr….
Min mailbox innehåller mest nonsens nu för tiden. Spam, reklam och nonsens i ökande grad då. Jag skulle kunna filtrera allt och inte sakna ett skit. Jo kanske några nyhetsbrev. Japp, lite skulle jag nog sakna dem. Kanske. Fast om sanningen skall fram är det mest skit i dom också. Ungefär som i den här bloggen. Skit. Bara skit. Fast det är klart. Det är mycket skit som blir till guld över tiden. Ja tvärt om också såklart. Oftast svårt att avgöra vad som blir vad. De som är mest tvärsäkra och mest nedlåtande över saker har alltid mest fel. Det vet man i alla fall med säkerhet. 😉
Fast u-tubbe länkar och länkar till artiklar i IDG behöver jag liksom inte fler av. YouTube har jag inte tid att slötitta på, IDG läser jag redan. Det mesta annat också. Världens dyraste… Världens snyggaste… Världens värsta… och allt det där skiter jag I för helvete! Titta själv! Tre gånger. Istället. Jag vill inte se eller få ett mail med en länk till det där, Icke! Nooop!
En av maffiabasarna (japp vi har sådana figurer här ute i obygden med) i byn tycker att jag skall länka till http://www.loos.se/loos.se/public_html/boende.html och till https://www.facebook.com/loosbygderad. Fast det tänker jag definitivt inte göra. Jävla ofog! Reklamjippon. Man skall väl inte locka folk i olycka heller.
Södra skolan i Edsbyn har blivit renoverad. Det glädjer mig. Synd att inte träkåken är kvar också, Det var ett vackert hus. Men OK, ett av två är rätt OK. “Heja byn” får man helt enkelt utbrista. Väggmålningen är magnifik! Ja och där stod en telefonkiosk en gång i tiden och så fanns en taxikur där. Men det var förr såklart. När Mercedes var lyxbil för disponenter och bruksbil för Taxi i billigare modeller.
Fast Edsbyn har nästan försvunnit helt från min karta nu. Har bara sporadiska kontakter med lite musikfolk där nere. Den där jävla byn sitter ändå i bröstet på mig. Kan inte fatta det. Den sitter inte där i huvudet som man skulle kunna förvänta sig. Visst det finns bra och dåliga minnen. Men alltihop sitter där i bröstet. Som en molande värk. En värk jag skulle vilja hosta bort en gång för alla. Ut med bara, som en grön seg äcklig slemkropp. Ändå är den där förbannade byn, och kommer alltid att vara, “hemma” på riktigt. Det går inte att frigöra sig helt fast man borde ha gjort det för länge sedan. Klippt navelsträng. Tjoff. Klart. Jag hatar det. Vill inte ha det så. Men kan inte göra ett skit åt saken.
Musik ja. Ett jävla sug att göra musik kom över mig i helgen. Vet bara inte var jag skall göra av det där suget. Ja det självklara vore väl att värma upp studion och sätta igång. Men det är så mycket annat jag vill också. Det känns som att smita ifrån det viktiga. Gillar inte det. Men måste ta tid till det där. För att jag mår bra av det.
För varje decennium så blir jag lite mer gubbsur. Å vad jag älskar det. Lever jag tio år till så kommer inte en enda människa våga eller orka finnas i min närhet. Det så man gör för att dö ensam. Skrämmer iväg alla medans man kan prata och skälla och tråka ut. Jobbar på det där.
Ja jävlar. Ett flygplan, upp och iväg, till en hemlig plats nu ikväll. Det vore något. Varför händer aldrig sådant?