Klockan är en bit före åtta. Min låtsasarbetsdag har börjat. En tur till centralorten är det enda som står på listan av verkliga uppgifter. Annars är allt annat på låtsas och utan värde. I alla fall för alla andra än för mig. Själv fortsätter jag envist att tro att jag kan förändra världen. Ja och försöker göra det genom att knappa på.
Det doftar kaffe. Jag har börjar vänja mig vid att ta den där morgonkoppen också. Inte bra alls. Det var bättre förr, med te på morgon, kaffe till lunch. Jodå drack te på kvällarna förr också men av ren självbevarelsedrift har jag skippat det. Det blir åtminstone två turer mindre per natt i form av toalettbesök.
Sover ryckigt. Hela veckan har varit sådan. Gissar att det är all denna väntan. JAG HATAR ATT VÄNTA när jag inte kan handla. När det bara är väntan som är min lott. Jag är ingen som sitter i publiken helt enkelt. Japp +9 månader nu av väntan på olika besked i skuldsaneringsprocessen. Omöjligt för en sådan som mig att förstå varför det skall behöva ta så lång tid. Men statligt är väl sådär. Långbänkar. Man minns ju lumpen. Elva månader. Man hade lärt sig alltihop på två veckor. Hatade det också. För det mesta. När jag inte var sjösjuk. Ge mig ett “JA” så att jag kan gå vidare. Annars ge mig ett “NEJ” så att jag kan gå vidare. Det här “…….” orkar jag snart inte med.
Ett nytt ljus i ljusstaken. Kontrollerad eld. Man brukade skrika att “elden är lös” förr när det brann. Ligger mycket i det där. Man håller det livsfarliga tyglat. Kanske just därför som den blir en vän här på skrivbordet också. Där nere i värmesystemet blir det ju mer märkbart vilken uppgift eldandet har. Inte så här. En vän alltså. Det har dock inte gått så långt ännu att jag sitter och resonerar med ljuset. Men det kommer säker det där också vad det lider. Men varför jag blir lugnad i sinnet av det där tända ljuset fattar jag inte. Varför det liksom. Det borde snarare vara tvärtom med en öppen eld här på skrivbordet, en som skulle kunna vara döden. Men lugn blir jag. Åtminstone lugnare.
Stefan Sundström har Hans Lidman som gäst på sin middag. Ja Hans är såklart död. Det skulle kunna vara makabert eller åtminstone övernaturligt. Men det är magasinprogram på TV, Godkväll, och man kan bjuda in fiktiva gäster till en middag. Jag blir förvånad. Men glad. Ja och jag tror fan i mig att Stefan är genuin Att han är sådär på riktigt. Ja och det gillar jag.
Vilka gäster skulle man själv välja. Marie Curie är den självklara första gästen. Såklart. Om, Pierre hennes man blir avundsjuk/svartsjuk så är han bjuden också. Sen Lars Winnerbäck tror jag. Om han har en glad dag. Notch går bort eftersom han inte bjudit mig till stora villan ännu. Någon måtta får det allt vara. Men sen då? Vilka skulle man välja. Inga tråkiga datamänniskor i alla fall. Någon författare däremot. Mankell kanske. Sympatisk. Eller Hemingway. Spännande. Sen Ulf Lundell kanske. Så man får någon med som är förbannad. Ja och så Lim-Johan. Jag tror att det nog blev han och jag som satt och pratade sen hela natten. Efter att han fått svara på vad han tycker om priserna på sina tavlor. Sen min farfarsfarfar som flyttade upp till Hässjaberg som nybyggare. Eller döttrarna till honom, två av dem, de som stack till Amerika i mitten av artonhundratalet.
Börjar man tänka efter så blir det mångas historier man skulle vilja höra. Mest intressanta ter sig vanligt folks historier. De upphöjdas historier är så ofta redan berättade och därmed söndertuggade. Fast Winnerbäck verkar sympatisk. Fast vad vet man. I verkligheten kanske bara en skit.
Kaffet är för starkt. Mörkrostat. Jag ovan att brygga mörkrost. Men det gå i. Piggar upp.
Nu låter i den här dagen ta sin början.