Så söndag. K sitter på tåget mot Stockholm. Hemkommer mot kvällen. Ja jag sitter såklart på mitt låtsaskontor. Ja, ja , ja jag borde ha städat lägenhet och en massa annat men nöjer mig med att fylla diskmaskinen, och fixa kattlådan och fylla pellets, ja och lite annat smått. Inget man bli svettig av. Ja jag vet. Det är slött. Men nu har det här varit en riktig slöhelg. Jag skall bättra mig. Snart. Ev, till och med nästa vecka.
Semlasugen. Hmmmmm…
Men karaktär. Eller också är det bara “var skall man få tag i en semla i Los en Söndag i slutet av januari?”. Gissa vad själv?
Så jag sätter på kaffe. Det blir en slät kopp. Det går det med. Den är åtminstone både Fairtrade och ekologisk.
Jodå tittar på film igår också. En dålig Amerikansk. Standardmanus. Man kräks nästan. Men orkar inte leta annat. Tunnbrödrullen fyller magen. Som de gör. Det behövs inget mer. Ja mer händer det liksom inte en lördagskväll som gräsänkling för en gammal gubbe i ett stort hus på en kulle i Los. Mer behöver inte hända. Jag har det gott. Möjligen saknar jag K lite.
Katterna tycker att inget är sig likt utan K i huset. De beter sig inte som vanligt helt enkelt. Frasse, gammelkatten, ser förbaskat sorgsen ut. Det hjälper inte att jag försöker förklara att hans älskling kommer hem idag. Nej det blir till att ligga utsträckt där på det hårda golvet med ryggen mot mig för att visa sitt missnöje med hela situationen.
Hela världen är klädd i silver där ute idag. En dröm för den fotograf som vill ge sig ut med en svart/vit kamera, analog, och kräver såklart att man sen sätter de där bilderna på matt pärlemorpapper. Ja det var så jag minns det. Fascinationen över gråskalornas möjligheter. Fotografering var min första passion. Som jag minns i alla fall. Kan sakna det men det handlar nästan bara om dyra kameror idag. Dyrast är bäst.
Trump… ja vad säger man. Suck! Man kan ju inte låta bli att tänka på tönten. Såhär mitt i allt. Helst hade man ju raderat ut honom ur både sinne och historieböcker. Gjort en parentes av honom.
Januari är snart slut. Skönt tycker jag eftersom det definitivt inte är en av mina favortimånader. Februari nästa. Äldsten är född i februari. Det är det enda som är bra med den månaden. Men sen, sen kommer hoppet. Tänk att få sitta ute i trädgården med en tallrik fil och en ostmacka. Koltrastsång som ackompanjemang, ja om inte Sones dragspelstoner letar sig över tomtgränserna så klart. Båda håller. Oj vad man kan längta efter det där. Enkla saker. Det behövs inte så mycket mer för att vara riktigt, riktigt lycklig och nöjd över tillvaron.
Men med min kaffekopp här bredvid mig, den jag tar en liten sipp på emellanåt, ja och lite inspiration, så skall jag nog låtsasjobba lite. Ni vet sten efter sten efter sten efter sten. Den där segheten att orka lägga dit en till. Bygga vidare. Jo, jo jag vet det där är en sådan där egenskap som är så mycket “då”. Nya tider “nu”. Det skall gå snabbar idag. Gärna helst med några stora ord som “världens bästa…”, “störst i världen”, “unikt”, “revolutionerande”, ja ni vet. Men alltid utan att vara något av det där. Superlativsjukan. Rusa-åt-samma-håll-sjukan. Nopp, jag ger inte mycket för det där. Har aldrig gjort. Går min väg. Den enda rätta för mig. Ja det vet jag ju. Så jag lyfter dagens första sten. Jodå, den passar perfekt i mitt bygge. Men oj så många det är kvar… Nej NEJ NEJ… inte tänka på det nu. En sten i taget. Koncentrera sig på den där stenen man sammanfogar just nu. Låtsasjobba på helt enkelt. Hela vägen in i mål.