Ingenting är riktigt sant förrän det står i Post och inrikestidningar. Ja och där står det ju idag. Sant alltså.
Nu har jag fem års kodande i lugn och ro framför mig. Ja och saker och ting är såklart bättre nu än de plus sexton år jag knackat på samma kod innan. Att veta vad som finns bakom hörnet är en förbaskat stor skillnad än att inte göra det. Under de tjugofem år som jag funnits i Kronofogdens register har vad som helst kunnat hända vilken dags om helst. Sällan med någon logik. Man kunde mycket väl vakna upp en dag för att finna att konto var länsat på varenda spänn med en månad kvar till påfyllning. Bara sådär. Eller att de ville sälja huset. Från en dag till en annan. Eller att de skulle sätta mig i personlig konkurs om jag inte la ner firman. Ja osv osv osv. Sällan med någon logik bakom. Eller som i våras “ni får tvåtusen kvar att leva på i månaden”. Tack och lov har det funnits ett rättssystem som plockat bort de värsta avarterna. Ja som det där sista då. Men det tar månader att överklaga. Sen tar det månader att hämta sig fast man vinner de där överklagandena också. Men värst är Kronofogdar som går i ens hem och småflinar, liksom njuter av sin makt att göra vad som helst. Man tänker på koncentrationslägervakter. Men de där skadade människorna har varit få. De flesta har faktiskt varit bra. Gjort sitt jobb. Men precis som en pedofil söker sig till arbetsplatser med barn så söker sig människor som njuter av att plåga svaga till ställen där det finns svaga. De kan lukta sig till det där.
Så en suck av lättnad.
Mitt problem kommer att bli att kunna hålla hårdvara på en rimlig nivå samt kunna betala för hosting och sådant. Tidigare har försäljningen av hårdvara varit det som fått det där att fungera. Nu är jag helt beroende av donationer under de här åren för att kunna fortsätta. Ja, ja om han/hon/det/gud vill så skall det väl gå vägen. Jag jobbar på en åtta år gammal pc idag, nog skall den väl leva fem år till får man hoppas. Linux är räddningen där.
En del kanske tycker man skall skämmas för skuldsanering och kronofogderegistreringar. Men varför skall man det? Jag har inte gjort något olagligt. Jag har inte misskött någon ekonomi. Ja och har jag gjort något fel så var det en jävla massa andra det också som föll där under 90-talet. Varenda bank vi har skulle väl dessutom ha fallit om inte staten gått in och räddat dem. Man kan bli sjuk, konkursa, skilja sig eller på annat sätt ramla in i den här vansinniga världen. Det är så lätt. Att komma ur den igen är svårare. Tro mig. Skuldsaneringslagarna är en vettig lösning och från och med i november kan företagare få ett treårsspår för att komma tillbaks på banan igen. BRA! En 15-års absolut preskriptionstid på skulder, som i bl.a. Norge, är en annan sak vi måste få i Sverige också. Då slipper vi den spekulation på skulder som Kreditinkasso, Justitia Inkasso, Lindorff och alla de andra bolagen ägnar sig åt. Alltså köp upp skulder som avskrivs hos olika företag för en struntsumma, driv sedan dessa vidare med en SMS-låns räntesatser. Det är helt enkelt inte en seriös verksamhet. Ja och jag vet att Tingsrätter och Hovrätter i det här landet håller med mig om det. De är oändligt trötta på inkassobolagens affärsmetoder. Dom om några borde veta.
Så gokänslan sitter kvar där i magen. Jag fattar väl inte riktigt ändå.
Men ikväll grön IKEA soffa och en film på televisionsapparaten. Har jag tur så håller jag mig vaken, om inte somnar jag där. Det känns som det är OK med vilket som faktiskt.
