Trumvirvlar från två hackspettar i en annars tyst skog. De har förmåga att hitta de där träden med resonans. Det dundrar till rätt bra. En nära, en annan lite längre bort. Någonstans en hona som skall imponeras på också gissar jag. Vårtrummande. Kåttrummande. Tidigt i år. Brukar de inte trummas i mars? Till kattjamadet.
Annars är det tystnaden där i skogen som fångar mig mest. Visst jag hör en korp långt, långt borta, och ibland då hackspettarnas “show off”. Men annars, inte ett ljud utom min andhämtning. Ja och det är fantastiskt. Jag står där en bra stund och lyssnar på ingenting. Fylls av tomhet.
Jag skulle vilja bo i det där jämt. Bo på en plats där ett ljud som inte hör till får en att reagera. Jag vet ju att också natthimlen är en annan på en sådan plats. Tydligare i sin oändlighet. En det inte går att värja sig mot i dess storslagenhet. Att hela känslan är en helt annan. Man hör till. Står inte över eller på sidan av en natur som födde en.
Jag vet dock inte hur det skall gå till.
Musspår, ekorrspår, skator, en hund (eller är det en varg) har gått här precis för mig. Där har en hare skuttat fram. Längre fram har räven gått. Några kråkor jagar iväg en rovfågel. Det stör tystnaden en stund. Men rovfågeln vet att den inte kan vinna, så den flyr. Precis som den kommer att göra senare under säsongen när björktrastarna ilsket jagar iväg den. Samarbetar man blir man starkare. Känns det igen?
Det knarrar under mina skor för snön är sådär lagom kall. Men bara fem grader. Kallare väder på ingående. Det vet snön. Knarrar till sig redan nu där under fötterna för att vara riktigt köldgnisslande knarrig under fötterna när temperaturen går under minus tio. Hur förklarar man det där ljudet för någon som aldrig upplevt snö? Hur förklarar man skillnaden i ljud av snö vid olika temperaturer.
Jo jag skulle nog sakna snö ändå. Problemet är att jag inte skulle sakna vintern. Olösligt såklart.
Jag går en timme i det där. Njuter. Tröttar ut mig. Blir blöt om fötterna såklart eftersom mina skor är trasiga. Men vem bryr sig om det? En petitess i allt det här. En småsak. En vindpust. Jag kan gå med lindade fötter om det krävs.
Hemma igen möter jag hunden som dödade en av våra katter för något år sedan. Lös igen såklart. Jag får öka på stegen. Katterna hemma oroliga. Verkar som den varit inne. Men jag räknar in allesammans. Stänger igen luckan. Ingen kan komma in. Ingen kan ta sig ut. Jag har sagt att jag skall döda den där hunden nästa gång den kommer upp hit. Men i affekt. Precis efter att en katt som var en familjemedlem hade blivit dödad. Men en dag kanske jag gör det. Tar yxan och hugger huvudet av fanskapet. Mer vegetarian av etiska själ än så är jag nu ändå inte.
Men efter promenad kan min vecka börja på riktigt. Timmarna igår räknas inte. Om nu något i mitt liv räknas längre eller om ens jag själv räknas. Jo jag vet. En del kanske tycker det där låter bittert. Men då kanske man skall vara ledsen för det där. Ha en vilja att finnas. Det tror jag inte att jag har det längre. Tycker det är ganska skönt att ofinnas. Funderar på hemligt telefonnummer också. På allvar. De som ringer är ändå bara säljare och lurendrejare. Nästan. Trött på de där tidstjuvarna. Sen då den där lilla stugan mitt ute i skogen. Friheten. Ja sen kan ni andra klättra på era pyramider och vara bäst och stört och vackrast i vilken utsträckning ni vill utan att det stör mig ett endaste dugg. Ja om sanningen skall fram så gör det väl inte det idag heller. Den där tystnaden avslöjar allt det där. Det blir så solklart vad som är viktigt.