Till Hudiksvall åker man i mitt fall av en av två anledningar. 1.) Man skall till Hölik. 2.) Man skall till sjukhuset. Imorgon tänker jag använda mig av anledning 2 och följa upp Torsdagens röntgen av axel.
Hudiksvall är starkt förknippat med sjukhuset liksom Gävle tidigare var kopplat till nära döden upplevelser. Till Gävle kom man nämligen bara om man var riktigt jävligt sjuk. Hade cancer eller så. Om man bor i den här delen av Gävleborg alltså. Tills jag började jobba där då. Då lärde jag känna en stad dom egentligen är rätt trevlig. Där det finns människor som gör annat än att vårda dödssjuka på sjukhuset. Trevliga människor. Vissa jobbade till och med på andra ställen än inom den tunga industrin. Hade moderna jobb fast dom inte jobbade på sjukhuset. Möjligen är det samma sak med Hudiksvall också men därom har jag ännu ingen erfarenhet.
Stadsfestligheterna i Hudiksvall har jag upplevt två gånger. En gång i somras. Ganska normalt stadsfestfirande och en gång för fem år sedan när jag opererande nämnda axel. Då i en sjuksäng med hallucinationer av för mycket morfin. Den senaste gången var bättre även om jag var nykter. Även om Smalare än Tord spelade riktigt hyfsat första gången efter vad jag kunde höra de gånger vinden låg på mot sjukhuset och mitt öppna fönster.
Funderar på att dra vidare till Sundsvall på Kalle Ankagran jagarstråt efter sjukhuset. Om jag nu blir utsläppt. Egentligen behöver jag ingen gran alls. Tycker dom kan få stå där i skogen och bli stora fina granar istället för att dö utsmyckade här inne i huset. Barn som inte längre är barn vill annorlunda såklart. Antagligen därför att jag brukade släpa dom på pulka i skogen förr strax före julen i jakt på den perfekta granen. Man borde tänkt sig för redan då. En gång när äldsta grabben bara var något år var vi ute i mörkret till och med. Höll på att inte hitta hem men fann den perfekta granen till slut och lite senare också skogens slut och hopp om ännu en jul bland de levandes. Nu ser jag som en modern form av Scrooge här i familjen med mitt motstånd mot granar inomhus. Tänkte att en Kalle Anka gran skulle kunna bättra på den situationen i alla fall lite.
Annars händer inte mycket i min värld. Är liksom neutraliserad. Har fått pH värde sju. Är ingenting. En man ringde idag och vill ha tag på en programmerare. Lovade guld och gröna skogar. Bara jag kodade lite gratis först på hans projekt. Hur många gånger har man fått den frågan nu vid det här laget. 100 gånger`Nä det räcker inte. Fler måste det vara. Ändå känner jag ett litet sug i programmerartarmen och det måste man väl ändå se som ett gott tecken. Eller inte. Det har väl inte lett till något bra hittills. Mer än glädje då såklart men vad är det!?
– Lokalvårdare får det bättre liv, anseende och lön om vi inte kallar dom “städare”.
– Svarta blir jämlika, starka, integrerade, om “negerboll” byts mot “chokladboll”.
– Kvinnor blir lyckliga om dom levererar på mäns vis i en värld där män skrivit reglerna.
Om man är så gammal som jag är (ja, ganska gammal i alla fall) så vet man att byta namn på något inte betyder ett skit. Det är pseudoåtgärder. Sånt man gör för att låtsas att man gjort något. Som dom “handlingskraftiga” tar till när dom vil visa hur jävla handlingskraftiga dom är. Egentligen händer inget annat än att pseudotänkarna blir lugna av pseudohandlingarna. Men det är en skam att inget händer. Att vi inte kan se varandra för det vi är. Att kvinnor tjänar mindre än män för samma jobb. Att vi ger poäng efter manliga normer.
Jag satt på en auktion en gång och såg kvinnors arbeten gå för en spottstyver medan mäns hantverk gick för stora pengar. Det var både kvinnor och män som la dom buden och det var ungefär lika många av båda könen där. Värderingsmallen var tydligt manlig. Det är inte bara karriär som är att lyckas. Mjuka värden (kvinnliga om du vill) är också att lyckas. Vi är olika och kan lära av varandra. Kvinnor och män. Svarta och vita. VD’ar och lokalvårdare. Vi kan inte leva efter samma mallar och regler. De måste vara olika därför att vi är olika. Mannen som jobbar för mycket fattar det här när det lilla barnet gör sig illa och springer till mamma istället för honom. Eller när barnen är förtrolig med mamma senare i livet istället för honom. Då, först då är han beredd att ge upp en stor del av det där löneförsprånget som tydligen är det avgörande måttet på framgång i livet.