Jodå jag sitter här. Knappar långsamt. Inte snabbt som annars. Tecken för tecken med tvekan just nu. Inte ovanligt efter att något är “klart”. Jag är en slow starter. Var bilen lika svårstartad som jag är så skulle man alltid komma fram en halv dag senare än man tänkt. Å andra sidan ligger jag verkligen i när jag väl är startad. Så det kanske jämnar ut sig. Annars får det väl vara som det vill med det ändå. Man har bra sidor och man har dåliga sidor. Jag har koll på en hög i varje läger sedan länge. De jag parerar och tar hjälp av, för att ta mig fram i livet. Det jag försöker leva. Så gott jag kan.
Men jag tänder mitt ljus här på skrivbordet. Det är hi-tech det med på något sätt. Eller kanske motsatsen helt enkelt. Ja motsatsen är det nog . Den som gör mig hel. Fast vem fan är en hel människa. Vi har alla våra sprickor och delar som fattas hela bunten. Kanske kan det där ljuset i alla fall hindra kalldraget i en av de där Åke Hedmanska sprickorna. Tillfälligt.
Fast egentligen skulle jag velat gå och lägga mig nu på direkten. Greppa den där tjocka Nesserboken och läsa tills jag somnar. Men Luther eller vem fan det nu är som sitter på min onda axel hindrar mig. Tycker att jag skall låtsasjobba mot något diffust mål långt, långt där framme. Så jag lyssnar såklart. Gör som Luther (eller vem fan det nu är) säger.
Sten skall läggas på sten skall läggas på sten ett tag till innan det blir något.
Tröttsamt.
Ja sen kortmeningarna. Kan dock inte tröttna på dom. Men borde. Kanske.
Det är genom sprickorna som ljuset kommer in.
Visst är det Leonard Cohen som sjunger så. Stämmer tror jag. Våra svagheter formar oss mer än våra styrkor. Svårt att tro bara när de är i vägen och är jobbiga.
Har en längtan att skriva just nu Och egentligen skulle jag väl kunna det. Varför inte liksom. Men känner också att jag vill göra klart det jag åtagit mig. Japp, också om det tar ett helt liv att göra det. Det kan inte hjälpas. Jag håller vad jag lovar. Men tär ett svagt hopp om att det finns några år där i slutet av livet kvar som jag kan ägna åt ord och musik.
Kom hen idag och sa att hen tar över så vore det ju kirrat såklart. Men det gör ju varken han eller hon eller det. Men en dag kanske. Kan man dra sig tillbaka in i skuggorna.
Skuldsaneringsteamet i Göteborg gillade tårtan. Hamnar på deras personalsida vad det lider. Får tydligen sällan uppskattning. Men vi har mötts av både vänlighet och professionalism under den här ansökningstiden. Japp, som varit jobbig. På gränsen till vad jag klarat. Så såklart visar vi vår uppskattning. Den där tårtleveransen gräver ett stort hål i vår existensminimumbudget. Såklart. Men är något bra visar jag min uppskattning också när det kostar. Alltid. Är det dåligt gör jag det ibland också. Men tycker nog det är viktigare att framföra det positiva. Lyfta istället för att sänka. Fast heliumballongmänniskorna, de som är alldeles för högt i det blå, och uppnäsorna, skjuter jag gärna på så de dalar respektive sänks neråt.
Bra liksom.
Hans Roslings död gör det liksom lättare att föreställa sig sin egen död. Kan en så bra människa som han gå bort så tidigt, för tidigt, så borde väl en annan kunna göra det också utan att oja sig för mycket om det. En vanlig enkel människa liksom. Fast leva vill man ju såklart. Man är ju programmerad så. Det ville nog Hans med. Men ibland har man inget val.
Andra å andra sidan mår så dåligt att de nästan inte orkar leva. Och jag då som aldrig känt så. Hur jävla bortskämd är man inte då!? Om någon man älskar mår så dåligt så skulle man byta plats direkt om man kunde. Utan tvekan. Men det går ju inte. Alla har sin kamp. Den man måste ta. Och det är inte ett dugg rättvist på något sätt. Livet.
Ulf Lundell bloggar inte längre. Det saknas mig. Jag njöt av hans blogg. Kan njuta av hans böcker också men måste befinna mig i gammelgubbemood. Musiken är lättare att ta in. Konsten har jag inte tagit ställning till. Gissar att han skriver bok. Den kräver koncentration och det solitära. Jag unnar en gammal sur gubbe i Österlen det där. Tror inte han är sur heller egentligen. Bara gubbtvär som alla andra gubbar. Som en själv. Som man blir i all högre grad med varje år som går. Som man älskar mer och mer att bli och vara. Tänka sig. Det hade man inte trott för några år sedan ens. Men så skönt det är. Att alla förväntar sig att man är sur. Så att man lika väl kan vara det. Varför inte passa på och ge sig hän helt enkelt. Uffe har ju tagit sig ann det också såklart. Kräks i pressen när han känner för det. Vi andra får starta en blogg som den här för att få ut spyorna.
Men egentligen skriver jag “Ulf Lundell” bara för att det är en spindel som letar efter just “Ulf Lundell”. Det blev lite “Tji fick den” den här gången också. Flinar gör jag åt det på en ocool gubbes vis.
Jag är ganska imponerad av vad man kan få miljoner till. Om man är snygg. Om man kan le in i kameran. Om man bor i Storstaden. Det tänker jag fortsätta med. Vara imponerad alltså.
Ibland tycker jag nog folk på landet kan lite mer än människorna i storstaden. De flesta kan ju det mesta här ute. Men sen fattar jag såklart att det inte är någon skillnad. Man kan olika saker bara. Vad som är viktigt att kunna är sedan kanske en helt annan fråga som var och en själv kanske skall ta sig en funderare över. Varesig man bor där det är glest mellan människor eller där de trängs i tunnelbanor.
Fast en del klarar sig såklart genom ett helt liv utan att fundera speciellt mycket. Hur skall man kunna klandra sådana människor. Det är väl egentligen dom som har framgångsreceptet. Inte vi som grubblar för mycket.
Min fru brukar säga att jag tänker för mycket. Man skall bara ge sig hän. Tycker hon. Det är säkert rätt. Men ett plus ett har aldrig varit något jag bara sådär hur som helst har kunnat acceptera är två. Varför då liksom? Vem har bestämt det?
Sån är jag.
Min fru har inte rullat ut mig än. Fast det är väl inte för sent ännu.
Ja ni som läser bloggen och hängt med ett tag vet ju vad jag håller på med här. Det handlar om att smita undan. Alla de här orden. Babblet. Eller svamlet som PO Tidholm benämner orden och meningarna i min blogg. Jag försöker komma ifrån att låtsasjobba på riktigt. Ja om man nu kan det. Jag försöker smita från att dyka ner i kod som borde ha sugit in mig som en nyfödd kalvs mjölksugna mun den här tiden på kvällen. Jag sitter helt enkelt här och skriver strunt istället för att låtsasjobba. Avslöjad. Ja jag vet det är inte direkt otydligt. En kastrerad blå kanin skulle ha upptäckt det. Så kanske skall jag ändå skriva några rader kod. För sakens skull. Innan fylla pellets och öppna sin Nesser. ja jag tror det.
Slut.