Fyra veckors semester. I sommar. Det är bestämt. Förra sommaren lät det såhär. Och jag överlevde de två veckorna. Skulle kunna haft två till. De jag tar i år.
Jag anpassar mig såklart till K. I år skall hon också ha de lagstadgade fyra sammanhängande veckorna. Man måste bestämma sig. Det finns hur mycket annat som helst som rycker och sliter i en biblioteksarbetande under somrar också men det finns andra människor också som kan ta tag i saker och livet är inte bara arbete. Jo just det. Du hörde det där från mig.
Jag funderade om man skulle ta och vara ledig hela sommaren. Följa ungarnas sommarlov. Gudarna skall veta att jag har tjänat in den ledigheten genom åren. Så varför inte liksom? Men fyra veckor är också en lång tid.
Har använt en del av morgonen till att bära in pellets. Väldigt vänsterorienterat arbete det där. Ja, eftersom jag har min axelprotes på höger sida. Men det går. Min sjukgymnast säger att jag kommer att paja vänster axel också. Men den tiden den sorgen. Jag är rätt bra på att bita ihop mot högeraxelont så länge jag inte utmanar gränserna. Lyfta högerarm t.ex. Sånt kan man inte syssla med. Annars var det störst problemet att inte halka omkull idag. Förbannat halt efter gårdagens regnande. När jag skulle hämta K på kvällen och dum nog tog vägen ner för brantbacken så insåg jag att det inte var någon ide att försöka bromsa. Det gick inte. Men turligt nog kom det ingen bil där nere. Men lite spännande var det allt. Hem och upp igen tog vi andra vägen. Den är inte lika brant. Ja och det fungerade ed nöd och näppe. Upp kom vi i alla fall. Ännu har ingen sandat.
Måste knycka sand själv någonstans ifrån. I centralorten får man visst ta gratis av kommunen. Två hinkar eller hur det var. Men här!? “Mina” grustag är sedan länge översnöade.
Imorgon fyller äldste sonen 28 där borta i lärdomsstaden. !984, lika gammal, flyttade jag från samma stad, Uppsala, till Täby och började koda inbäddat. Jag minns hur jag såg på min farsa då. Urgammal. Ja och han var ju två år äldre än mig såklart. Men själv känner man sig ju inte så urgammal. Men ses såklart på samma sätt. Som urgammal. En gubbe. Ibland är det nyttigt att tänka sådär, jämföra, så att man förstår. Sonen är ju inte liten han heller. Vuxen. Klarar sig själv. Precis som jag gjorde det då.
Men det är 33 år av kodande. Ja 37 om man räknade det man gjorde på fritiden i Uppsala och på fysikum. Alla, utan några få undantag, som kodar runt mig är yngre. Oftast mycket yngre. Allihop borde köra runt mig och över mig och framför mig men det är inte så ofta så. Ja jag är den förste att erkänna att det borde vara så. Men det är INTE så. Kanske är det sköldpaddan och haren igen. Men jag har alltid hyllat den ungdomliga entusiasmen. Den vinner alltid över både kunskap och erfarenhet. Så kanske hänger allt det där bara på entusiasmen. Men den är nära den där dagen när jag står där och ser andra vråla förbi. Men jag ser fram emot den. Precis som jag gjorde med musiken. Ja det smög sig på det också. Men helt plötsligt stod man där och förstod sig inte på ungdomarnas musiksmak. Japp, som det skall vara. Jag väntade tjugo år på den där känslan.
Men i kodandet då inte ännu alltså. Men den dagen kommer. Det vet jag ju. Men jag välkomnar den. Då äntligen skall jag vila den gamle mannens vila. Men inte förrän dess.