Här uppe i mellansverige går solen för första gången upp före sju idag. Sex och femtioåtta. Det är fint det. Ja och det märks väl när jag ger mig ut på min promenad. Det finns inget kvar av natten då, där, här, inte ens en liten skugga som dröjt sig kvar bakom en trädstam kan skönjas.
Jag möter en man, sextio, sjuttio, som är blygare än jag är, där ute i skogen, mötet sker ungefär när jag kommit halvvägs. Ingen ögonkontakt, inget hej, ändå möter vi varandra där på en smal väg. Det är nästan omöjligt att inte mötas också socialt. Jodå jag försöker med ett “hej”, men han tittar bort. In mot skogen, Tydligt nervös, obekväm med det här mötet. Helly Hansen, storstövlar, orange keps. Så vi möts bara. Talas inte vid. Bara går åt varsitt håll utan att vända oss om. Som en motorbåt och en segelbåt. Underförstått att det inte hejas mellan de som är “olika”. Fint och fult.
Kanske är jag “Stockholmaren” för honom också precis som för tanten på spark som jag träffat förut och nu träffar nu igen lite senare efter “min” väg. Hon med de pigga ögonen. Henne stannar jag och pratar lite med. Efter trettio år här på skogen borde jag väl inte längre vara “Stockholmaren” försöker jag, men märker ju att det inte riktigt går hem. Utböling, född som, levde som. Så kunde eftermälet bli. Sparkföret är bättre idag. Det kan vi enas om. Bara ena sidan är sandad. Man har olika preferenser att tillfredsställa som sandare här uppe. Blir definitivt inte populär om man förstör sparkföret.
Men det går lätt och enkelt att gå. Jag går bort och jag kommer hem. Fast jag är trött så trött. Hela dan går i den där stora trötthetens tecken. Det blir inte mycket gjort. Nu på kvällen är det bara kamrat Alvedon som kan ge mig kraft att orka gå ner till låtsaskontoret. Fast det kommer definitivt bli den kortaste sittning jag gjort här det senaste året denna kväll. Längtar efter sängen. Sova. Djupt. Drömlöst. Såklart med en förhoppning om att morgondagen är av det mer piggare slaget.
Igår “skall jag bara fixa en grej” i ett kodparti. Så jag river ner den där väggen och hittar en vattenskada. Det är ruttet. Ja liknelsen fungerar. Kod kan också se så där rutten ut. Kan behöva bytas ut. Problemet är bara att precis som med det där man hittar bakom den nedrivna väggen som lägger dagar och veckor och kronor på kronor till en projektbudget så fungerar det på samma sätt med kod. Tid går åt till att fixa saker. Tid man inte har. Saker som man helst inte vill gräva i just nu. Men skall det blir bra och riktigt gjort så bör man ta tag i det. Alltså, istället för att spika igen den där väggen igen och dölja problemet. Så jag tar tag i problemet. Det finns alltså låtsasjobb en vecka till. Sen kanske man kan återvända till det verkliga låtsasjobbet. Det som tar år och år och år.
Så inte konstigt att man blir trött.
Så trött.
Men den första tranan har siktats vid Hornborgarsjön. Ger mig fan på att Herr Lundell såg den när den passerade Österlen och Lundellskt hus där. Då vet jag en som blev upplyft. Om mitt vinterblåa liv tar slut med Vasaloppet så tar hans depression slut med första tranan. Fast han har ju bok att skriva klar. Hinner kanske inte titta upp från Haldan.
Var tredje kvinna och var fjärde man upplever någon gång ångest eller en depression under sitt liv. Jag gissar att den där mängden består av fler människor än de som bryter något ben i kroppen under någon del av livet. Ändå finns en konstig syn på psykisk sjukdom. Som något skrämmande och konstigt. Tack och lov fick jag lära mig en del om de där plågorna under tre sommarjobbssomrar i Uppsala. Ja och sen lärde jag känna farfar många år efter hans död. Han som led. Ja och elever som har haft det jobbigt och kämpat en heroisk kamp i psykisk ohälsa har jag haft många. Jag har känt beundran för de flesta av dem. För deras styrka. För deras mod. Sen jag själv då. Som kan njuta av att befinna mig i det blå. Som kan locka fram det med vilje. Som knappt har vetat vad ångest är. Som fått frågat för att förstå vad känslan innebär. Japp, haft tur såklart. Hittills. Vem vet vad morgondagen har i sitt sköte. Det vet ingen. Men skulle jag drabbas så tänker jag i alla fall inte skämmas mer för det än för en axel, den som idag plågat mig svårligen under promenaden, mer än vanligt.
Vicks blå har bytt förpackning. En slags sensation. Det tar ett ta att hitta rätt. Tar man en påse med sockerfria och slänger i sig innehållet så sitter man på toaletten resten av dan. Tål inte. Tål verkligen inte. Eller snarare magen tål inte. Det skall vara socker. Riktiga grejer. Japp, snart sopat i mig en påse. Mitt knark. Lasterna. Vicks Blå och semlor.
En vän skriver ett mail. Jag svarar. Men eftersom jag vet att jag fastnar i hans spamfilter så får jag ingen respons på mitt svar. Om en månad frågar han om jag har fått hans mail. Ja, då försöker jag svara igen. Oklart om jag får svar då. Men han reser till Kuba nästa vecka. Det behöver han.
Besiktningen ger mig sex punkter att jobba med. Det är nog rekord. Men fyra är av det enkla slaget som jag kan hantera själv, en kräver verkstad. Den sista en OBD diagnos. “Gasspjäll/pedallägesgivarkrets ‘A’ “. Hmmmm… Den tål att fundera på. När jag åker ner börjar displayen till bilstereon med tillhörande klocka att fungera. Det har den inte gjort på ett år eller två eller tre. Men på hemvägen är den lika död som vanligt. Istället lyser ABS lampan. Den kan användas som fuktsensor på Franska bilar har jag kommit på. Ja hela elsystemet kan det kanske. Fast 33000 mil. Inte så dåligt ändå.
Ettusensjuhundratrettiofem dagar kvar av skuldsaneringen. Den som nu bekräftat vunnit laga kraft också. Det sista jag ville se för att tro på det hela. Men fattar såklart ändå inte att det är sant. Att det finns ett slut på all den där skiten. Vi skickad i alla fall en tårta till skuldsaneringsteamet i Göteborg efter beslutet. Med “TACK!” på. Ja efter beslut alltså. Inga mutor här inte. Det där med att få tårta från klienter hos Kronofogdemyndigheten hörde tydligen inte till vanligheterna. För sen ringde chefen för myndigheten i Göteborg och intervjuade mig för man ville ha med det i sin interna web-tidning, komplett med bild på (glad?) handledare och tårta. Men vi har faktiskt fått ett väldigt bra bemötande. Så det var självklart. Japp, en tårta från någon som lever på existensminimum är mer värd än en tårta från någon som inte lever så. Tro mig. Det blev en månad med mycket hårdbröd utan pålägg för oss för att få till den där tårtan
Längtar till Lissabon. Hur man nu kan göra det utan att ha varit där. Men läser en artikel i en tidning under lunchen idag. Branta backar precis som i San Francisco. Djävulsbackar. Man blev förbannat glad att bromsarna fungerade på spårvagnarna där. Det hissna i magen som på berg och dalbana när man åkte ner mot Fishermans Warf. Men en underbar stad. Omedelbar kärlek. Tror Lissabon ger det gensvaret också. Eller Lisaboa som Portugiserna skriver. Vi borde ha åkt norrut istället för söderut när vi var till Portugal såklart. Men gjorde inte det då. Hamnade i Spanien istället. Försökte ta oss till Gibraltar. Men han inte. Fast nu har vi Lissabon kvar att upptäcka. Vi får ta tag i det. Drömma så länge. Tur att det är gratis.
Klockan är inte mycket. Jag tänker ge mig för idag i alla fall. Ingen ide att sitta här och stirra. Förkylning är det på gång kanske. Eller bara leda. Lite tid som man låter flyta förbi och en god bok skall väl förhoppningsvis kunna få ordning på det där. Ja man hoppas j varje gång. Om inte så har man väl jobbat i sitt anletes svett så det räcker genom åren ändå. Fast det kanske inte räknas. Om man nu är en sådan som jag som inte riktigt räknas. Men glad är jag ändå. Visst är det konstigt att det kan vara så? En sjukdom säkert. Eller bara ren och skär förnekelse. Skiter i vilket det nu än är gör jag. Lyckligt frånkopplad från världen som jag är. Fast idag pratade jag ju med tanten, hon där på sparken. Japp. Ja och sa hej till mannen som tittade bort och gick vidare. Möte med två personer på en och samma dag varav en person som verkligen för en dialog med mig. Kort javisst, men verklig. Det händer inte varje dag i mitt liv. Verkligen inte.