Categories
Betraktelser & Berättelse

Melonstor

J, äldste sonen, har lämnat byggnaden. Han har sitt liv i Uppsala. Utflugen men hemma ibland på besök. Ja “hemma” ja. I hans fall är det ju inte längre här men är det också ändå. Som Edsbyhem för mig. Än. Men tenta och allt möjligt annat väntar honom i hans liv. Det enda man kan göra som förälder är att hålla tummarna och finnas där som skyddsnät för sina barn.

Själv är jag förkyld. Ja lite, men mest trött och prostatabesvärad. Min prostata är den säkraste indikationen på att kroppen är invaderad på något sätt. Gör ont. Sväller till en melons storlek. Istället för den mer normala plommonstorleken. Ja så känns det i alla fall. Vem fan kom på att den skull sitta placerad kring urinröret. Taskig design hörru han/hondet/gud. Gör om – gör rätt. Liksom. Men jag  är van. Mer van än jag är med en ond axel och då är jag ändå van den med. Är prostatan det som utvecklas till livmoder hos kvinnor? Isåfall blir det svårt att få den nye frälsaren framfödd. Han som skall födas av män. Ja ni vet de där männen som går med byxpåsar utifall just de är den utvalde. Men börjar det växa saker i prostatan så får man diagnosen cancer och sen skärs det och strålas det till ingen frälsare finns kvar. Återigen lite ogenomtänkt av han/hon/det/gud. Ja som om det inte var det från början också. “Födas av en man”. Så jävla märkvärdigt liksom. Som om det inte är magiskt att födas ändå. Det kan inte vara annat än män som kommit på det där. Män kommer på mycket dumheter om de sitter för högt upp på stolar som nästan når upp till himlen.

Skoterträff hos grannen. Det är trevligt. Brattberget lever upp lite. Verkar skoj. Var länge sedan jag körde skoter.

Längtar till grön IKEA soffa gör jag. Sjukskriver mig nog efter sex idag. Intar soffan till fram mot söndag. Varför inte liksom? Boken jag läser verkar helt OK. Värmer sinnet. Somnar man lite mellan kapitlen så blir nog det här en alldeles utmärkt helg. Ja i alla fall om man får lie godis att tugga på också. Medicin.

Ledsen om jag berättar om mina krämpor. Ingen tycker om att läsa eller lyssna på historiera om andras krämpor. Jag vet ju det så väl. Ändå tycker flesta att deras egna krämpor intresserar världen. Att vi alla bör få veta. Ja, varenda reporter som har fått cancer har väl skrivit en bok om det vid det här laget. Eller i alla fall några år av krönikor. Om man får så lång tid. Eller blir “friskförklarad”. Jo och japp och det är “synd om”. Det är jag den första att hålla med om. Men så jävla rolig läsning är det inte. Ja och kanske är de vars historier inte blir berättade mer intressanta. Men jag vet såklart inte. De vackra, de med makt, de med pengar, tar mediautrymmet. Vanligt folk kan få pysa ut lite överskottsluft på en insändarsida. Zara Larsson, bortskämd och stylad är förebilden för alla flickor. De där vanliga flickorna, som ser vanliga ut, skall vara tysta och göra som Zara säger. Så som det alltid varit. Jodå vi män har väl våra Zaror vi också. Trovärdiga!? Nope, inte ett skit och inte ett dyft. Deras enda agenda är den egna personen.  Hallå Tage Danielsson? Var tog alla riktiga människor vägen? Var du den siste? Saknad.

Fast man skall väl inte klaga. Vi har ju Madonna. Skapad som förebild för alla starka kvinnor. Japp, skapad. Men inte av han/hon/det/gud. Om nu inte Mammon har blivit just “den ende” vid det här laget.

Men nu skulle jag ju inte klaga. Men det är åldern såklart. Man blir såhär gnällig i min ålder. Sen tilltar det bara. En förmildrande syn på det hela är att se det som att man vågar säga vad man tycker. Äntligen. Var och en får väl välja sitt perspektiv och förhållningssätt till oss gnälliga och sura. Ja, eller ta av sig läsglasögon och sluta läsa rent utav om man önskar det. Mig gör det inget. Jag skriver min skit i alla fall. Är INTE till salu.Ja och heja säger jag till den där tjocka tjejen med stripigt hår som har något  vettigt att säga och den där  jättelånge finnige blyge killen som har världens bästa idéer om bara någon kan vara tyst tillräckligt länge för att han skall höras. HEJA de vanliga människorna helt enkelt. Bu åt de skapade produktmänniskorna.

Jag har fått lite godis av K här på skrivbordet nu. Kaffe har jag satt på själv. Möjligen blir jag snällare om en stund. Ognälligare. Fast å andra sidan kanske inte. När det där väl har blivit en del av ens person så sitter det där det sitter.

-1.69 grader Celsius ute. Man kan inte kalla det kallt. Rent utav milt. Tack för det liksom. Men notera punkten där Svensk standard säger komma. Obsitat ocool gubbe igen. Skippa komma kör med punkt. Snyggare och vettigare på alla sätt. Fast jag skiter såklart i om ni gör det. Själv kör jag med punkt. Punkt.

Godis är gott!

Kaffe med.

Bra så.

Smågodis äter man lämpligen tills man känner en lätt känsla av kräksjuka. Sen äter man en näve till alltså  tills man blir kräksjuk på riktigt. Först då ger man upp. Tillfälligt. Så fort man anar en förbättring så tar man en till godisbit. Så att man underhåller den där kräksjuka känslan länge. Slutar äta helt gör man såklart först när påsen bara innehåller sockerdamm. Är man riktigt illa däran kan man hälla i sig det också eller äta upp påsen. Fast då befinner man sig verkligen på gränsen.

Fast nu, medans sockerruset brusar i min kropp, kanske jag skall försöka åstadkomma något, sten på sten alltså i mitt livsverk. Det sämsta med knark som socker och nikotin är att det rusar ut ur kroppen lika fort som det rusar in. Man måste alltså smida medans järnet är varmt. Så det gör jag alltså nu. Trevlig Helg!

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.