När man bara håller på och håller på som jag gör, år efter år, utan att någon runt omkring egentligen fattar varken varför eller vad man gör och än mindre bidrar med uppskattning eftersom de inte vet vad de skall uppskatta, så måste man såklart stanna upp ibland och ställa sig den där frågan.
Är jag galen?
Ja ni vet den där galne uppfinnaren som tror han skall förändra världen med sin grej, den som alla andra klart och tydligt ser bara är ren och skär galenpannas konstruktion. Japp med antenner och allt. Foliehatt på liksom.
Ja och nog uppfyller jag en mängd av kriterierna för den där galne uppfinnaren, kanske alla. Det inser jag ju såklart själv. Vill ingen ha det man gör, ser ingen något värde i det, så varför hålla på?
Min Indiske vän som är väl insatt i det här pekar på en man hemma i hans hemtrakter där uppe på världens tak. Byn låg i ett dalgång. För att ta sig ut från byn fick man först åka åt fel håll och sen runt berget man bodde vid. En lång och irriterande omväg. Men åt rätt håll fans ett litet pass. Inget man kom igenom med bil, buss eller ens häst men med viss möda gick det att klättra över där och på så sätt spara en massa tid. Så den här mannen bestämde sig för att göra en väg där igenom den där delen av berget. Omöjligt sa alla såklart. “Alla” gör ju alltid det. Men den här mannen jobbade på. Kvällar och helger. Hacka och spade och kil. Sextio år senare kunde den första bilden åka genom det pass som den här mannen skapat. Japp, som han skapat på egen hand. Utan maskiner. Utan klappar på axeln. Bara med sin envishet och en vision. Sten för sten. Nu hänger hans foto där på bergsväggen när man kör in i passet. Mannen är död sedan flera år nu. Men hans gärning lever. Den kommer aldrig dö.
Ja det är sådär min Indiske väns uppmuntran ser ut. “Kan han så kan du”. Jodå han har fler exempel också. Massor. Misströstar jag så är han där direkt med någon av de andra galna män han känner till. Japp, konstigt nog är de bara män. Galningarna.
Men det är såklart ingen garanti för att jag inte är galen i alla fall. Eller att han som byggde det där passet inte var galen trotts allt han med.
Så jag ser mig omkring. Här uppe har vi Jolls trädgård. Joll var en enstöring som satt några år på Långholmen men sen levde lite perifert i i samhället här uppe. Han byggde en trädgård bland annat i skogen med en stentron där han kunde sitta och fundera på en kulle, gjorde trådkonst varav en del finns i en kyrka här uppe. Det finns en hel del skrivet om honom. Och man anar synen. En galning helt enkelt, en som inte gjorde någon nytta. Men så dör han, åren går, och vem minns man. Jo galningen och hans trädgård lever kvar och har blivit ett utflyktsmål. De som skrattade åt honom minns ingen endaste en.
Ja och Lim-Johan i Edsbyn som målade sina konstiga tavlor och tog sina konstiga fotografier en annan galning. Vem minns alla de som skrattade åt honom och såg honom som en onytting nu när hans tavlor säljs för en halv miljon?
Ja och det går att hitta en hel el sådana där människor. Galningar. Som gör något. Ja, fast det är galet då såklart. Då när de gör det. Inte alltid sen.
Så man står där. Konstaterar. Jo nog är det galet det man gör. Det går ju liksom inte att komma ifrån. Men om man sitter framför TV’n varje kväll och följer utbudet av lekprogram och kallas frisk och ogalen så kanske man borde vilja vara galen eftersom man har svårt för et där. Ja, om man dessutom gillar det där man gör, om det dessutom inte skadar någon annan människa borde man inte kunna få vara (lite) galen i så fall. Blir inte världen ändå lite bättre om det finns lite galningar som springer lösa. Som man kan peka finger åt. Skratta åt i samtid. Som man kan förundras över i framtid. ja eller helt enkelt glömma eftersom de nu bara var galningar och inget gjorde någon annan än sig själva förnär.
Fast galen… ja kanske… det får vara som det vill… andra får väl bedöma det. Sen.