Båtarna lämnar hamnen. Allesamman. Det är bara min skuta som ligger kvar vid den rangliga bryggan som stormen nästan tog för några veckor sedan. Jag vill inte ge mig ut längre. Är för gammal. Dödandet och blodet står mig upp i halsen. Valjaktssäsongen färgar havet rött. En harpunerad val ger försörjning för ett år för en familj. Valkött betalas bra här. Späck till oljor lika bra. Så den familj som har en båt som lyckas harpunera en av bestarna har sin lycka gjord för det året. De vet att de inte behöver svälta den vintern. Inte under sommaren heller. De som blir utan däremot, de känner vinterkylan och hungern gnaga i sig redan när de läger till vid bryggan utan en valkropp på släp efter båten. Det finns nämligen inte många andra sätt att överleva på här uppe i norr. Men det är klart. Valjakten ses också som ett nöje. De som redan bärgat en val ger sig ut nästa dag också. För människorna räcker inte “nog”. Det är vår svaghet. Värdens gissel. Människans girighet.
Men jag, jag har alltså gett upp. Jag är själv nu. Jo jag har hunden såklart. Den har jag ju. Eller han mig. En border collie som är enögd och galen. Men annars är det bara jag. Min boning är en stuga i långt gånget förfall. Där bor jag med min galna hund, minnena och hungern. En dag kanske jag berättar om mitt liv här uppe som valfångare. Varför jag gav upp jakten på de stora och mäktiga den där stormiga höstdan när jag såg rakt in i valens öga och såg dess själ och då först förstod, att vi, hon och jag, var syskon. Försent såklart eftersom jag precis skickat en harpun genom hjärtat på den syster som nu låg där i havet och blödde till döds. Jo nog borde jag väl berätta den historien för någon innan jag dör. Försöka få någon att se det jag såg. Men inte idag. Nu är det för sent. Klockan är mycket. Det är kallt och bara min säng kan värma mig nu i ensamheten. Kanske berättar jag historien en annan dag. Eller ett annat år. Vi får se. En dag skall du få höra min historia. Jag lovar. Godnatt!