Blåsten, det är liksom det enda som händer idag. Det blir inte mer av den här dagen än en förbannat kall vind som rusar ner mot oss från norr. Det kan tyckas lite lite i händelseväg för någon som sitter i storstaden och som både tagit sig till jobbet och som tagit sig hem igen och däremellan besökt kaffeautomaten några gånger, men det är nu ändå så livet här på landsbygden är. Det händer inte så mycket. Vissa dagar är blåsten det enda som finns där och då är det ändå det de bra dagarna när det händer något över huvud taget. En del får lappsjuka av sådant. Jag njuter. Det handlar om att tåla sina egna tankar.
Posten kommer såklart. Ja och jag måste ut och hämta den. I blåsten. Motvind dit och medvind hem. Men den enda post vi får nuförtiden är reklam. Det känns lite ovant att inte få alla de där inkassobreven som låg där i en hög i låda förr. Alltid var det någon som ville tala om att skulden ökat med x antal kronor till trettioprocentig ränta. Tjugofem år sedan den konkurs som genererade skulderna. Ränta på ränta blir pengar det också för de spekulerande råttorna. Fast nu är det tomt förutom reklam alltså. Tänka sig… det skall så förbli…
Lantbrevbärare är en lyx. Har aldrig haft en anledning att klaga på posten. Och då har jag skickat mer brev och paket än de flesta. Ja mottagit också. Det gnälls en massa i landet.
Dricker kaffe. För sent. Ja det vet man ju hur det slutar. Men det får bli som det blir. Får väl läsa några extra kapitel i min bok. Den som är bra. Såklart. Annars hade jag inte läst den. Jag läser inte böcker för att verka märkvärdig. Gör väldigt lite åt det hållet. Borde kanske göra mer. Det är ju det som gäller. Det är uppnäsornas millennium.
Startupbråket rasar. Ja inte är det mycket till bråk. Men nog har det blivit lite ömma tår trampade på alltid. Jag hatar egentligen storstad vs resten av landet, jag tror verkligen att hela landet behövs, städerna med alltså från mitt perspektiv, men det där tänket måste också vara dubbelriktat i så fall och startupgängeet kring Stureplan måste lyfta blicken lite och kanske idka lite ödmjukhet inför resten av världen också. Japp, världen är stor. Större än man oftast tror. Den finns där utanför tullarna också. Japp, jag vet hur svårt det kan vara när man sitter där innanför att inse det. Men man blir inte visast och smartast i klassen om man sitter och tittar i sin egen navel hela dagarna. Man måste lyfta blicken för det. Faktiskt.
I Ljusdal har kommunen bestämt att det skall odlas fisk och odlas tomater. Massor av jobb skall skapas. Jo, det är bra att man försöker. Såklart. Men samtidigt har jag sett så många liknande projekt startas där något skall göras av “någon annan” och som skall bringa välstånd åt alla där borta någonstans i den odefinierade framtiden. “Någon annan” finns där så sällan och finns “någon annan” så brukar de bara finnas där så länge projekten är just projekt och finansierade av något program. De enda som blir feta på det där är projektledarna. Bättre vore om man satsade på de saker där “någon” redan finns och stöttar och jämnar marken så att dessa personer kan rulla framåt så enkelt som det bara går. Men generellt tycker jag att Vinnova och alla andra stödprogram kan läggas ner. Behåll hanteringen av de pengar som går till forskning. Skit i resten. Det fungerar inte. Så är det bara. Det fungerar inte ett skit. Har aldrig gjort. Men vi får väl hoppas att Ljusdalsprojektet fungerar. Såklart måste vi tror och hoppas det.
Helvete vad jag tycker om saker.
Det är tur att ingen lyssnar.
Hur skulle det annars sett ut?
Om det lyssnats?
Man undrar…
Men man kan gräva ner sig i snön. I bivack. Japp det går fortfarande i vår del av landet. Men imorgon tror jag våren kommer. Så bivackernas tid är väl också snart ute. Så kanske lika bra att låta bli att gräva ner sig. Hålla sig kvar här uppe bland folk. Inte för att jag träffar så många. Men ändå. Wifi’n torde fungera sämre nere i bivackerna. Det är det där med vattenmolekylers egenfrekvens och 2.4GHz.
Kanske skulle man satsa på en plats i landslaget i rodd för enarmade. Då torde det i alla fall gå runt, runt, runt. Å javisst. Jag platsar åtminstone handikappmässigt.
Men imorgon fredag alltså. Mina veckor flyger iväg just nu. Ja och inte är det med propellerplan. Nooooop. Drogade piloter i plan tankade av dopade tekniker tar veckorna framåt. Det är vansinnigt (skall dock sägas på tyska för effektens skull). Galet. Man hinner inte med. Inte alls. “Hjälp” borde man ropa. Hålla sig fast i måndagen. Hårt. Men man orkar inte ens et i min ålder.
Men det är som det är. Man får försöka hänga med. Japp, fast man definitivt inte gör det. Men min tid är väl ute, japp, utan att den egentligen aldrig varit inne. Skumt. Född i fel tid. Eller ständigt på fel ställe. Jaha liksom. För sent att göra något åt det nu. Det enda man kan hoppas på är att ännu en gång få höra koltrastsång. Det vackraste som finns. Ja och äta några sushibitar. Det godaste som finns. Efter semla. Men det kan man ju ta två som efterrätt. Det blir nog bra med allt. Jo och ja, det tror jag.