Så då så. Jag sitter och jobbar här ute. Inte “ute” alltså, bara ute i förhållande till det lilla rummet jag satt i tidigare. Gillar det hur som helst. Här ser jag småfåglarna. Det känns alltså som jag har vänner. Ja och så känns det som om världen är större än jag minns den. Bra saker båda två. Fast småfåglar förresten. Dinosaurieättlingar. Kan man kalla dem vänner?
Fast någon större fart på låtsasarbetet är det inte. Att hävda det vore att ta i. Men jag “jobbar” på det. Kanske mot kvällen. Det gäller att hitta dörren in i den där världen. Hittar man bara den så är det lugnt sen. Sen är det bara att kasta sig handlöst ner i flytets och inspirationens flod och åka med i det som sker.
Nollgradigt ute. Men varmare väder är på ingång. Sägs det. Prognoserna stämmer sällan här. Man får blanda det som sägs med det som sägs om fjällvädret. Då hamnar man närmare verkligheten. Har blivit rätt bra på det under de senaste åren. Fast oftast spelar väl väderleken inte så stor roll. Man lever bara på som vanligt ändå. Kallt eller varmt. Siffror mest. Jag, fryslorten, fryser ändå. Oavsett.
Man skall inte lägga sig i. Det borde man väl ha lärt sig. Det kostar bara på.
Dags att köra igång den gamla ifånen igen. Min “Samsung” börjar blir märkbart osäker. Dessutom blir det mindre och mindre kvar av glaset på den. Var de bitar som försvinner tar vägen kan man undra. Jag laddar ifånen i alla fall utifall. Det här hör till avdelningen separationsångest.
Fast näääää liksom. Kan inte sitta här och skriva. Jag får klippa mig och skaffa ett jobb.