Om man bara vilar sig och vilar sig och vilar sig så borde man bli utvilad, men det där stämmer nästan aldrig sådär bra som man skulle kunna tro. Man blir bara trött. Tröttare av det där vilandet Istället för piggare. Så här sitter jag på ett låtsaskontor ute i ingenstans och skulle kunna somna fast jag sovit mer än jag de facto gjort det senaste året under en tidsperiod på några dagar. Men påskledigheten är slut. Det är dags att ta tag i livet. Ja och jag längtar tillbaks till livet. Nej, jag har inte känt den där jobbabstinensen i år alls. Möjligen i alla fall inte förrän idag. Sugen nu. Sugen på att förändra världen. Ge mig på den. Ta den i min armar och låta världen omfamna mig.
Vi planerar lite för midsommar K och jag. Bestämmer oss för att hålla oss hemma. I år igen. Smörgåstårta, kanske grillning, lite vin och en jordgubbstårta. Finns det sedan fint väder på det så är det ok och perfekt. Kan man begära mer? Ja kanske havet. Men kanske hinns det med det också.
Men skönt att känna sig utvilad. Skönt att känna sig sugen. Är det.
Läser Lundell, Saknaden, är bra. Han vräker på med ord. Jag matar på in i huvudet. Försöker hänga med i långmeningarna. Det blir så många ord efter en stund, så många kvinnor, så jag somnar till slut utmattad där på soffan. Det älskas Stockholm här som det det senare hatas Stockholm. Sama person olika mode. Ja och är det inte precis den känslan man känner för den där stan. man älskar den, man hatar den. Innerlighet i båda lägena. Inget lagom någonstans.Ja och Los på samma sätt. Det finns kärlek och det finns hat till den här lilla skitbyn också som ändå finns där, har en plats, i hjärtat också.
Men nu alltså verklighet. Jag startar upp systemen, kompilerar hela fulla projecktet för att värma upp processorerna. Helt onödigt såklart. Inget har förändrats sedan man sist satt där. Men det känns gott, gott att få upp de där CPU mätarna upp mot 100%, se att nu jävlar skall det bli åka av igen. Ja och jag längtar efter det här. fast det är samma sak jag gör som jag gjort de senaste snart sjutton åren. Bara en galning kan behålla den längtan såklart. I alla fall utan belöningar. Ja och jag är väl en galning då. Kan ta den manteln på mig. Hellre det är en som tillbringar hela sitt liv framför tv programmens blödder och kallar sig normal och framgångsrik.
Fast jag skulle vilja skriva mer. Ja, ha mer tid till de där längre texterna. Men det har jag inte. Men det finns andra som har den där längtan såklart. Så många. Som drömmer om att bli deckardrottningar och deckarkungar eller varför inte nobelpristagare. Själv vill jag bara skriva alltså. För lite ambitioner är nog mitt problem. Fast en dag. När jag är “klar”.
Mycket av helgen är
“Har du en chromcastsymbol på din telefon?”
“Nej”
“Inte jag heller”
Ok jag startar om”
“Jag med”
ja och sådär fortsätter det. “Världens bästa programmerare” borde fan skämmas för vad de åstadkommer tamefan!