Dom sista pelletssäckarna. För säsongen. Kanske räcker dom en vecka till. Ungefär. Sen en stor frihet. En sommar. Innan det är dags igen. Ny säsong. Lasta in nya säckar. Köra igång Hulken. Värma upp hus och kråkor.
Jo, det finns eldningssäsong och det finns icke eldningssäsong. Den med “icke” framför är definitivt att föredra och är bättre både vad det gäller ekonomi och den tid man använder på annat än det man vill använda tid på.
Men nu alltså. Vi är där igen snart. Någon vecka efteråt åker strumporna av. Sen kommer de inte på igen förrän bortåt oktober någonstans. Nähäpp liksom. Underbart såklart. La man till hav och segelbåt till det så. Fast jag har såklart insett att för mig är det där med segelbåt nog mest bara en romantisk dröm. Jo, det tror jag. Den går bort.
Nätterna börjar bli varmare igen. Också det tillför till enkelheten i att leva ett liv. Men det brukar jämna ut sig på något vis. Någonstans kommer det lite elände någonstans ifrån när det blir för bra. Det skall vara lagom. Men lagom räcker gott för mig.
I boken jag läser, Lundell, så är skrivs det mycket om krisen under början av 90-talet och överflödet, lånefesten före det. Jag märkte aldrig av den där lånefesten. Det var jävligt svårt att få lån till min verksamhet här uppe. Japp, då med. Återstod att växa på egen hand. Det där överflödet och festen måste ha varit ett storstadsfenomen. Krisen däremot. Jodå den märkte jag av, 1992 när jag gav upp, när jag lämnade in konkursansökan, var jag i alla fall inte ensam om att göra det. Krisen var för alla.
Det där
“datorer, det tror vi inte på…”
som man sa när jag försökte hitta kapital… ja de är såklart inte annorlunda idag.
“IoT tror vi inte på…”
hade man väl sagt om jag frågat. Men jag har tröttnat. Fråga inte längre. Ja och “IoT” vem har inte tröttnat på det? Förkortningen alltså. Det är ett jävla tjat, det är så förbannat många som kan, så jävla mycket tre sekunders insatser utan substans, så stora rubriker, så många ord. Men mest noll och ingenting på slutraden.
Jag tänker ha fyra veckors semester i sommar. Skall verkligen ha ledigt. Japp nedstängt. Avstängt. Sen får vi se hur vädret blir. Blir det bra, alltså jävligt varmt, andra delar av sommaren, ja då stänger jag ner då också. Ja, stänger ner och stänger ner. Finns inget företag att stänga ner. Jo det finns det men det är redan vilande. Men jag, ja, jag är fortfarande inne i det där. Man kan såklart garva åt det. Men “gör ingenting” då, kanske passar bättre i sammanhanget. Nu gör jag ju i alla fall något. Men ingenting i alla statistik såklart. Men jag kostar i alla fall inte samhället en krona. Så du vän av ordning var inte orolig. Här har du en som betalt för det mesta av sitt liv. För i helvete, jag har ju inte ens varit sjukskriven sedan början av 70-talet… Ja och inte fan har jag varit mindre sjuk än någon annan. Så bara en jävla tur är det inte heller. Fast jag skiter i det där. Inga sura miner. Småföretagarliv. Man väljer eller väljer inte.
En sesmisk sensor verkar skoj att leka med. Får leta upp en. Fast så förbannat många jordbävningar är det såklart inte här uppe.
Det finns sex stycken Lars Åke Hedman i Sverige. En är Hälsing, en annan är till och med programmerare. Vi borde starta en klubb. Ta en whisky en gång om året tillsammans. Fast när jag tittar på åldrarna så ser jag att jag här sextio. Kan liksom inte ta in det ännu. Är jag verkligen sextio? Det känns inte så någonstans liksom. Jag kan inte ens se det i spegeln fast jag verkligen försöker att se de där sextio där. Vill se rynkro och grått hår som jag tydligen inte kan se. Ja, andra kan antar jag. Som ungarna på gymnasiet. En elev sa att jag verkligen inte såg ut som femtio. Som jag var då. Ja några över. Ja, glad blev man ju. Hur gammal tycker du jag ser ut som då? Fyrtioåtta blev svaret. Suck liksom. Men en stund kändes det i alla fall bra. Man borde inte ha ställt den där sista frågan. Såklart. Fast femtio var OK. Jag hade inga problem med femtio. Men sextio. Det finns ingen som är sextio och håller på med något av värde som jag skulle ta på allvar. INGEN. Knappt en femtioåring förresten. Så hur skall man då själv kunna begära att bli tagen på allvar. Inte såklart. Det går ju inte. Det där är för de yngre. Dags att tyna bort. Inse att man är ute och blasé och borta. Fast i hemlighet kan man väl (låtsas)jobba på ändå. Om man inte gör så mycket väsen av sig.
Fast nu så. Den här dagen. En onsdag i livet. En jag hoppas blir bra. Jag kodar nog lite. För att få tiden att gå. mest så. Bättre än att sitta och slösurfa eller titta på tv. ja, fast kanske inte heller. Var är “bättre”. Bara uppnäsor vet. Så man skall passa sig. Man kan bara tycka om sitt eget. Välja väg för sitt eget. Andra måste få tycka precis vad dom vill om sitt “bättre”. Jodå. Tolerans.
Men musik på, kompilator startad. Klara, färdiga, gå….