Ännu en gång, för hundrade, för femhundrade, för tusende gången har jag fått bekräftat att de som säger sig stå närmare Gud än oss andra vanliga människor är de människor som också är de elakaste och ondaste och mest själviska av människosläktet. JO, javisst, jag är säker på att det finns bra människor som är religiösa också. En måste det ju finnas. Kanske två. Men jag har ALDRIG träffat någon. De jag träffat är allesammans självupptagna svin, satar och avskum hela gänget. Bottenskrap. En skam som representanter för människosläktet.
Jag undrar bara hur det kan vara så? Hur kan man bli så förblindad, säga sig leva för kärlekens budskap. Haloj du han/hon/det/gud, sänd en enda i min väg som motbevisar min tes och jag skall förlåta de övriga för alla deras synder i ditt namn. Ja som vilken prästusling som helst skall jag göra det. Ta mig den friheten. Men inte tror att jag är närmare något högre väsen för den skull. Nope, icke. Men jag gör det i alla fall. Förlåtelsen jag ger har väl samma värde som vilken annans förlåtelse som helst alltså. Som en Kardinals, en Biskops, eller som en Påves förlåtelse. Ja, en programmerares förlåtelse. Men först sänd en god kristen i min väg alltså.